Nuri al-Maliki manipulerade den svenska regeringen 30.09.2008 Den 22 juli, dagen efter biskopens uttalande, lades en motion fram till det irakiska parlamentet. Det var ett förslag om att kvotera representanter för assyrier och andra minoriteter till irakiska provinsstyrelser. Ett av stegen man skulle ta för att få icke-muslimer att stanna kvar i Irak, för att ge dem hoppet tillbaka. Man ville också visa att man menade allvar med att skydda flyktingar som återvände. ”Kanske menar Nuri al-Maliki och andra irakiska ledare allvar, kanske ska de värna om tryggheten för Iraks ursprungsbefolkningar?”, sade jag till biskopen. Han svarade: ”Ett spel för galleriet, de behöver visa omvärlden att de bryr sig och att de har gjort något åt förföljelsen, inget av det kommer att hända, när det har lugnat ned sig kommer de att ändra sig”. ”Bitter gubbe”, tänkte jag och fortsatte att hoppas på ett mer demokratiskt Irak. Den 24 september gick förslaget om kvotering till Iraks regering. Nej tack, sade presidenten Jalal Talabani. Det avslogs. Det fanns en chans till. En sista votering skulle hållas i parlamentet. Många Shia, Sunni och Kurdiska parlamentariker (majoritetsfolkslagen) sade att de ville vänta, att de inte ville rösta om det ännu, och att minoriteterna inte hade något att befara. Representanter för Iraks ursprungsbefolkningar andades ut, inga av de planerade protesterna behövde hållas. En stor demonstration framför den irakiska ambassaden i Stockholm blåstes av. Men det var ett rävspel. Man smög in voteringen om kvoteringen, och alla parlamentariker från de tre majoritetsfolken röstade nej till den. ”Nu kommer kristna, mandéer, yezidéer och andra aldrig att lita på att det blir demokrati i Irak, aldrig. Både den irakiska regeringen och den kurdiska regionala sviker, båda har lovat skydd åt minoriteter och båda visar nu att det bara är snack”, säger biskopen när jag når honom i Bagdad. Den 26 september reagerade den amerikanske presidentkandidaten Barack Obama på ovanstående och skickade ett brev till USA:s utrikesminister Condoleeza Rice. Han vill ha svar på vad den amerikanska regeringen tänker göra för att stoppa förtrycket och förföljelsen av assyrier och andra minoriteter i Irak. Läs brevet här. Jag, och min vän biskopen, ser fram emot utrikesministerns svar. Samtidigt vill jag passa på att ställa samma fråga till Carl Bildt. Man har ju lovat Sverige att skydda minoriteterna. Tänker den svenske utrikesministern tolerera att bli lurad av den irakiska regeringen? Och: ja, detta är ett svenskt problem. Det svenska Migrationsverket kommer nu inte att kunna utvisa assyrier, mandéer och yezidéer till Irak eftersom det strider mot svensk lag. Utlänningslagen säger att man har rätt att stanna här om man är individuellt förföljd. Alla icke-muslimer i Irak är individuellt förföljda. Södertälje har tagit emot lika många irakier som hela USA, det har jag skrivit ett stort antal artiklar om. Kommunalrådet Anders Lago har sedan talat inför den amerikanska kongressen, han sade bland annat att assyrier och andra minoriteter behöver en skyddszon. Det har jag också skrivit många artiklar om, men inget händer. Tvärtom. I går var jag i en av Södertäljes kyrkor för att träffa irakier som har blivit avvisade av det svenska Migrationsverket, ingen av dem, INGEN, kommer att lämna Sverige och Södertälje frivilligt. Den enda anledningen till att de skulle kunna göra det är om en skyddszon verkligen blev av och fungerar. Flera assyriska organisationer i Sverige förbereder demonstrationer. Bilden nedan är från en demonstration arrangerad av Assyriska Demokratiska Rörelsen i norra Irak.  |
........................................................................................................... |
Polisens kritik utan sans och relevans 29.09.2008 I dag skriver Merit Wager om en person som på Södertälje sjukhus pressades mot golvet och dog. Det är en fruktansvärd händelse och hade jag inte känt en av familjemedlemmarna hade jag avfärdat det hela som osant. Det är en etniskt svensk familj - en välansedd sådan. Det är inte en flyktingfamilj, det är inte en förortsfamilj ... Vad har det med saken att göra? Mycket. Det jag vill säga är att det som drabbade mannen som pressades ned och dog kan drabba vem som helst, oavsett bakgrund. Wager skriver: Jag kände Mats. Jag känner hans familj. De vill att varje person, som var med och pressade honom mot golvet när han dog, ska ställas till svars och förklara sig. Det borde också vara en absolut självklarhet i ett civiliserat land. Men att vandringen mot rättvisa och ansvarstagande är mycket osäker visade sig redan i ett inslag i ABC-Nytt, när Mats död viftades bort av chefsläkaren vid Södertälje sjukhus som sade: – Det uppkom en situation som innebar fara. Det här är en sak som får läggas liksom till de erfarenheter som vi har. Man får försöka bli ännu mer så att säga observant på att följa patienter när det gäller sådana här hjärtsjukdomar och så vidare. Oerhört oväntat avled patienten. Men det måste väl vara ett absolut krav att utbildade vårdare och sjuksköterskor vet att man inte kan brotta ner och pressa en sjuk människa mot golvet med en tyngd motsvarande ett halvt ton utan att det får allvarliga konsekvenser! Ändå gjorde de just detta. Och avslutar sin artikel med: I ett samhälle där det upplevs som jobbigt av myndigheter att upprätthålla lag och ordning och där man inte kan lita på läkare och sjukhuspersonal, där slår otrygghet och frustration rot. Där kan desperationen bland människor i värsta fall slå över i irrationella handlingar, i en vilja att hämnas. Det är vi skattebetalare som genom världens högsta skatter finansierar ”välfärdsstaten”. När den inte fungerar, vilken lojalitet tror staten då att den kan förvänta sig av sina invånare? Läs hela här. Den 18 september skrev jag en artikel i Aftonbladet om hur polisen misskött utredningen av en släktings hasta bortfall. Tyvärr finns den inte kvar på nätet, men Hujådå publicerade en annan version som man kan läsa här. Polisen svarade, men inte den del som klantade sig den här gången utan de som utredde mordet på Fuat Deniz. Och i stället för att svara på kritiken, ger sig Örebropolisen på mig personligen. Pinsamt. Varken jk, jag eller någon annan krävde att polisen skulle bättre utreda det ena eller andra spåret i jakten på Fuat Deniz mördare. Det vi ville var att Örebropolisen skulle be Rikskrim om hjälp, vilket de också gjorde. Så här försvarar sig Örebropolisen i Aftonbladet: Kinos kritik utan sans och relevans Nu får det vara nog - ska journalister ta över och leda förundersökningar? Som informationschef vid polismyndigheter i Örebro län, var jag ansvarig för informationshanteringen i samband med mordet på Fuat Deniz. Medietrycket var enormt stort i ärendet och mycket snart kritiserades polisens arbete. Mordoffret var en man med mycket stora kontaktytor och mycket gott renommé. Till och med JK Göran Lambertz föll in i kören av dem som var kritiska till vår påstådda oförmåga att sköta utredningen. Fakta är att redan samma vecka som mordet inträffade fanns den som senare dömdes för mordet, uppsatt som skäligen misstänkt för brottet. Denna person fanns i kretsen av släktingar till mordoffret. Många kritiska bedömare däribland frilansjournalisten Nuri Kino hävdade att det ”politiska” spåret inte följdes upp tillräckligt, vilket var bara ett av flera spår som vi arbetade med, under tiden för misstankarna genom intensivt polisarbete, stärktes mot den som senare dömts i två instanser för mordet. Att som Nuri Kino påstå att det var hans kritik av Örebropolisen brister i utredningen, som fick Rikskriminalpolisen att åka till Örebro, är fullständigt fel och befängt. När fel och misstag har begåtts ska det självklart belysas, inte minst föra att det inte ska upprepas. Jag har inget emot polisens arbete granskas kritiskt, tvärtom är det garantin för att vår demokrati fungerar, men det måste vara någon sans och relevans i den kritik som utdelas. Torbjörn Carlson Informationschef Polismyndigheten i Örebro län Mitt svar är att ja, journalister och andra medborgare måste ta över utredningar när inte myndighetsutövarna klarar av att göra det själva. Tjänstemännen borde vara tacksamma för den hjälp de får. |
........................................................................................................... |
Jag blir så jävla arg! 28.09.2008 Minst 52 somaliska flyktingar har hittats döda när de försökte ta sig över havet mellan Somalia och Jemen. 71 människor har hittats vid liv ombord på den båt de färdades i. Enligt uppgifter från FN:s flyktingkommissariat har flyktingarna drivit omkring med den havererade båten i 18 dagar, utan mat eller vatten. De räddades av kustbevakare i Jemen. Minst 250 människor omkommer varje år i Adenviken. |
........................................................................................................... |
Bomben i Syrien 28.09.2008 |
........................................................................................................... |
Det är inte klokt att utvisa icke-muslimer till Irak 27.09.2008 - Kan de verkligen göra så? Kan man skicka tillbaka icke-muslimer till Irak, det låter ju inte klokt. ”Inte klokt”, det är precis vad det bör och ska kallas. DET ÄR INTE KLOKT. Det är helt galet och ofattbart. Men det görs och kommer att göras så länge vår nuvarande svenska regeringen litar på att Iraks premiärminister Nuri al-Maliki, som har fuskat sig till sin position, ska skydda icke-muslimer. Det finns de som påstår att regeringen inte har med besluten om återskickande att göra, att det är Migrationsverket som ansvarar för beslutsfattandet. Det stämmer inte. Migrationsverket avvisade inte irakier förrän regeringen tidigare i vår skrev ett avtal med al-Maliki. - Vår regering har skrivit ett avtal med den irakiska, och vi följer de order vi får. Jag förstår ärligt heller inte varför kristna inte bara konverterar. Varför är det ett så stort problem?, svarade en handläggare på Migrationsverket mig för några veckor sedan. Det är inte klokt. Hon, handläggaren, kan inte vara riktigt klok. Jag skriver det här från en kyrka i Södertälje. Många assyrier har samlats för att diskutera den senaste tidens utveckling i Irak. Det ser mörkt ut för Iraks ursprungsbefolkning. Utan en starkare stat, så som USA, som förvaltar våra rättigheter kommer vi inte ens få parlamentariker i det irakiska parlamentet. Många är vi som sedan krigets utbrott har kämpat för ett skyddsområde för assyrier och andra minoriteter. Den kampen är inte över. Långt ifrån. Den holländsk-assyriska politikern Attiya Ghamri (Tunc) har åter varit i Irak för att på plats se lidandet. Denna gång var hon inte ensam utan hade med sig ett holländskt tv-team som följde henne och den holländske parlamentarikern Joël Voorderwind under deras researchresa. TV-reportaget börjar med att syskon vars föräldrar och syster brutalt dödats av islamister intervjuas. Man ser sedan hur assyrier har beväpnat sig för att skydda sina byar. Världen har vänt dem ryggen. USA ville att den assyriska milisen skulle avväpnas efter Saddams regims fall. Det fanns ju ingen anledning till en egen milis då USA skulle skydda dem. Det var inte klokt. Det är inte klokt. Voorderwind är i reportaget stundtals uppriktigt berörd och fäller till och med tårar. Berättelserna om förföljelsen blev honom övermäktigt. Reportern frågar honom om man kan kalla det som sker assyrierna för etnisk rensning. Han svarar: - Ja, det kan vi absolut göra. Om du ser till antalet, om du hör historierna, brev som är signerade av Mujahedin, Allahs soldater, där det står att alla kristna ska dö. I kyrkan i Södertälje börjar man sakta planera gömmandet av assyrier som Migrationsverket avvisar. De kommer inte att tyst titta på när Sverige skickar tillbaka icke-muslimer till förföljelse. Det holländska tv-reportaget är översatt till engelska och kan ses här, Voorderwind lättlästa rapport som också är på engelska kan ni läsa här. Bilderna nedan är tagna av Asim Rafiqui när han och jag producerade material om den etniska och religiösa rensningen vintern 2004/2005.   |
........................................................................................................... |
Min dator har gått sönder 27.09.2008 |
........................................................................................................... |
Eva har en egen arbetsförmedling 25.09.2008 För några år sedan skrev jag om arbetsförmedlaren Eva, i dag träffade jag henne på stan. Hon sade att hon fortfarande har kvar verksamheten men att konkurrensen nu blivit hårdare. Svarta arbetsförmedlingar ett alternativ för arbetssökande I kölvattnet av den höga arbetslösheten och de höga arbetsgivaravgifterna har det vuxit fram en ny sorts arbetsförmedlare. Jag har träffat en av dem. Hon heter Eva, är femtiosju år och änka. Huset som hon ärvde efter sin make är både hennes bostad och arbetsplats. Det är också bostad åt några av dem som hon förmedlar arbete åt. På hennes köksbord ligger en stor bokningspärm. För att klara av trycket har hon två mobiltelefoner. Det ringer hela tiden. Jag hör hur hon bokar städare, sekreterare, diskare och byggnadsarbetare. För den ringa summan av 20 kronor per timme och anställd tillfredsställer hon både arbetsgivares och arbetstagares behov. - Ja, jag tar tjugo kronor i timmen av varje personen, skulle jag skicka någon att städa hemma hos dig för låt säga åttio kronor i timmen så tar jag tjugo av dem och städerskan behåller sextio. - Men du tjänar pengar på fler sätt? - Menar du de som bor här? - Ja. - Just nu är det sex personer som betalar tvåtusen kronor var. Om det är någon som inte har tjänat så bra, inte haft några bokningar, så kan jag tänka mig gå ned till ett och åtta eller nåt sånt. Klockan är elva på förmiddagen. De flesta inackorderade har lämnat boplatsen för dagens arbetsplats. Kvar är nu Eva och en ung polska som hjälper henne med hushållet samt två män i trettio års åldern som ännu inte blivit bokade. Sista dropparna nybryggt kaffe har landat i kannan och de sätter sig runt det stora matbordet. - Det började 1989 eller 1990, min man hade dött och mina vuxna barn hade flyttat hemifrån och jag behövde hjälp med att hålla efter i huset, säger Eva. Hon fick mycket snabbt tag i en flicka med polskt ursprung som hjälpte henne med städningen. Många av Evas grannar och vänner behövde också hjälp och snart hade polskan tillräckligt att göra för två. Hennes väninna från hembyn norr om Krakow kom till Sverige för att hjälpa henne. - Jag frågade flickorna om de ville bo här mot en liten slant. Jag behövde både sällskapet och pengarna. Sedan anlände en vän till flickorna som inte hade någonstans att bo och han i sin tur kände en ryss och ryktet spred sig. Nu står de i kö för att få bo här, säger Eva. Det är de senaste åren som Evas ”pensionat” utvecklats till att även bli en arbetsförmedling. Eva tillhandahåller de flesta yrkeskategorier där det svenska språket är överflödigt. Hon hävdar dock att även svenskar numera vänder sig till henne ”för att tjäna en extra slant”. - Idag har jag en svensk tjej som städar på en statlig institution för ett bemanningsföretag, två svenska killar som flyttar ett kontor och en svensk målare som jobbar för en byggfirma. Varför gör hon det? - När det gäller utlänningarna är det ett sätt att bidra till deras socialekonomiska förbättring. Men detta är inte hela sanningen. Med en lurig ton berättar Eva hur hon lyckats göra sig en förmögenhet på både pensionats- och arbetsförmedlingsverksamheten. Hennes provision är tjugo kronor per timme och anställd. Om jag har tio personer ute som jobbar åtta timmars är det åttio timmar, alltså ettusensexhundra kronor. På trettio dagar blir det fyrtioåttatusen kronor. Alltså kan Eva, om allt det hon berättar är sant, tjäna sextiotusen kronor i månaden på sin arbetsförmedlings- och motellverksamhet. Allt svart. - Det är bara skattemyndigheten som inte är nöjd, skrattar Eva. |
........................................................................................................... |
Journalister i norra Irak kan komma att bli skyddade 25.09.2008 Kurdistans regionala regering (KRG) har antagit en ny medielag som ska ämna skydda journalisters rättigheter och ge dem större frihet. Bland annat ska fängelsestraff på grund av ärekränkning avskaffas, skriver Reuters. Den nu antagna lagen är en modifierad version av den lag som parlamentet röstade igenom i december i fjol. Lagen fick omfattande kritik från journalister och flera icke-statliga organisationer för att den tillät regelrätt censur av publikationer samt frihetsberövande av journalister. Protesterna fick KRG:s president Massoud Barzani att avvisa lagen. Den högsta bötesbeloppet har nu sänkts samtidigt som fängslandet av journalister som "utför sin uppgift" inte ska få förekomma. Det ska inte heller i fortsättningen vara möjligt att godtyckligt stängda ned tidningar, berättar lagstiftaren Qadir Saeed för Reuters. Den icke-statliga organisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) rapporterar att omkring 60 kurdiska journalister antingen dödades, attackerades, hotades eller åtalades under det här årets första sex månader. Beyan.net Hoten mot kollegor, vissa av dem vänner till mig, i KRG-styrda delen av Irak skrev jag om i Expressen den 7 augusti, läs här, en halvmesyr till skribent svarade mig så här, och min slutreplik lät så här. |
........................................................................................................... |
Emil i Beyan 25.09.2008 De nöjde sig inte med att skjuta männen utan skulle enligt order också dansa på deras döda kroppar med min farfar svårt skadad men levande bland dem. Han låtsades vara död och låg väntande livlös på att mördarna skulle ge sig av. Min farfar överlevde attacken och lyckades ta sig till en närliggande by där han fick hjälp av kristna missionärer. Där opererades han utan bedövning med mycket primitiva redskap men lyckades återfå sin hälsa men med två kulor kvar i sin kropp som minne av ett hatbrott som man knappt kan föreställa sig. Så fort han blivit bättre flydde han tillsammans med en handfull människor och sin blinda syster över gränsen från Turkiet till Irak där de försökte skapa sig ett nytt liv. Ovanstående är från poeten, musikern och skribenten Emil Brikhas gästkrönika i Beyan.net, läs hela här. |
........................................................................................................... |
Ungdomars kriminalitet är allas ansvar 24.09.2008 Tyvärr är det inte enbart dessa partier som beskriver samhällsproblem ur ett ”vi och dom” perspektiv. Stigmatiserade bilder av ”dom” överförs också från bland annat media, politiker och skolan. Självfallet är senaste tidens händelser avskyvärda och oacceptabla. Vi, som enskilda medborgare, föräldrar, lärare, föreningsaktiva, med flera, ska på alla sätt vi förmår motarbeta våld och andra kriminella handlingar bland unga – och helst i en så tidig ålder som möjligt. Även om inte alla dessa brott har begåtts av personer tillhörande den assyriska/syrianska folkgruppen räcker det ofta med att nämna att det rör Ronna, Geneta eller Hovsjö så kopplar flertalet till att det rör en viss folkgrupp. Ibland räcker det till och med att göra antydningar som att ”ungarna får ränna som de vill”, ”de har en annan kvinnosyn” eller att ”föräldraansvar saknas” så kopplar många till att det rör sig om invandrarbarn. Och i de sammanhangen är vi snabba med att kräva föräldraansvar istället för att se det som ett problem som berör oss alla – ett samhällsproblem. Läs hela krönikan här. |
........................................................................................................... |
"Detta e-mail kan läsas av svenska Försvarets radioanstalt" 23.09.2008 ”Danska journalistförbundet har uppmanat oss att vara försiktiga när vi har med er svenskar att göra. Man vet ju aldrig om man blir avlyssnad eller inte, sannolikheten är sägs vara mycket stor. Det har ju redan avslöjats att Försvararets radioanstalt har massavlyssnat telefonsamtal.” Efter att vi lagt på hittade jag denna notis på nätet: På hemsidan för det danska journalistförbundet, Dansk journalistforbund, varnar man för kontakt med svenska källor. ”Varning: Detta e-mail kan som följd av ny svensk lagstiftning från och med 1 januari 2009, läsas av svenska Försvarets radioanstalt (FRA). Var uppmärksam på det när eller om du svarar på detta e-mejl, det gäller även mobiltelefoner.” |
........................................................................................................... |
Adam har räddat livet på sin son, USA anser att han är terrorist 22.09.2008 Nedan följer en av historierna: I en sval och rymlig lägenhet i Jordaniens huvudstad Amman träffar vi en 80-årig kristen assyrisk änkling från Irak. Han vill inte att vi publicerar hans namn och vi kallar honom därför Adam. Hans son Hilal är 30 år och hans dotter Shamiram 42 år. Innan kriget började i 2003 jobbade Hilal med telekommunikation. Han hade en egen butik och flera anställda. Han sålde och lagade mobiltelefoner, bytte nya mot gamla och annat som hör till den branschen. Några månader efter krigets utbrott frågade en vän, som jobbade som tolk åt den amerikanska armén, om Hilal kunde tänka sig att hjälpa amerikanerna med deras mobiltelefoner. De ville ha en pålitlig kristen person som de kunde köpa nya telefoner. Det ultimata vore om samma person också kunde laga dem när de gick sönder. I februari 2004 besköts Hilals bil. Dagen därefter besköts affären. Han mottog också ett sms ”din otrogna hund, din hedning och förrädare, antingen konverterar du till islam och slutar jobba åt fienden eller så kommer du att dö”. Samma dag kom det tre maskerade män till banken som hans syster Shamiram var chef i. ”De sade åt mig att klä mig enligt koranen eller dö. De sade också att min bror inte skulle få fler varningar.” Shamiram tog männen på orden och sprang hem för att varna sin far. Hon hann knappt innanför dörren när telefonen ringde. En man som jobbade i en butik på andra sidan gatan av Hilals berättade att tre maskerade män hade slagit ned och tvingat in Hilal i en bil. Tre timmar senare ringde kidnapparna och bad att får prata med Hilals far Adam. De sade att de skulle döda hans otrogna son till hund och att alla kristna skulle ut ur landet eftersom de hade hjälpt ”ockupanterna”. Adam bönade, bad, och lovade att gå med på vilka krav som helst bara de inte dödade Hilal. Men kidnapparna vägrade skona hans liv. De sade att de skulle döda alla otrogna som hade hjälpt amerikanerna att invadera Irak. Fadern fick en lätt hjärnblödning. Shamiram var förtvivlad men visste att hon måste agera rationellt och börja samla till lösensumman, andra personer hade blivit kidnappade och vissa hade, efter att ha betalat en stor summa pengar, blivit frisläppta. Morgonen därpå ringde kidnapparna igen. Det var en ny röst, en annan man, han. Han presenterade sig som försvarare av Koranen, Allah och den helige profeten Muhammeds ord, sedan överlämnade han luren till Hilal. ”Snälla, snälla hjälp mig”, skrek han i örat på sin syster. Kidnapparna tog över luren och krävde att även den sjuke Adam skulle komma till luren för att höra sin son torteras. En timme senare ringde kidnapparna igen. Denna gång sade de att de ville ha 100 000 dollar för att släppa Hilal, men på ett villkor; att Adam och hans otrogna kristna familj lämnade Irak. Sedan lade de på. Vänner i Irak hjälpte till att samla pengar. Släktingar skickade det de kunde från utlandet. Shamiram fick ihop 40 000 dollar och kidnapparna gick med på att släppa Hilal. Adam skötte, fast han var mycket sjuk, själva förhandlingen. Men det var en vän som överlämnade lösensumman. De hittade Hilal i ett bilvrak. Han låg i bagageutrymmet. När de bar ut han var han nedblodad, hade mask för ansiktet och en trasa i munnen. Hans händer var hårt bakbundna och fingrarna hade blånat. Under natten packade Adam och hans vuxna barn sina väskor. De lämnade hus, möbler, fotografier på den sedan femton år döda modern, och allt annat bakom sig och flydde till Amman. Efter två veckor i Jordaniens huvudstad registrerade de sig hos UNHCR. De ville ut ur mellanöstern, till vilket land som helst i väst. Helst Sverige, Holland eller Kanada, tre länder de hade hört mycket gott om och som de har släktingar i. Men en anställd på UNHCR sade att USA hade lovat att ta in tiotusentals irakiska flyktingar och att de borde söka dit i stället. FN-tjänstemannen sade också att USA skulle vara mer generösa mot sådana som hjälpt amerikanerna i Irak, vilket Hilal ju hade gjort. I december blev de intervjuade av en amerikansk delegation. Några månader därefter kom beskeden, familjen ombads att komma till det lokala kontoret för International Organisation Of Migration, IOM, organisationen som sköter det praktiska med placering av kvotflyktingar. När de på IOM mottog sina kuvert gratulerade personalen Adams barn för att de skulle få komma till USA. Till honom sade man att han fick vänta, USA:s migrationsmyndigheter hade inte utrett honom färdigt. Adam förstår inte varför det har gjorts skillnad mellan honom och hans barn men han har hört att det kan bero på att han har betalat terrorister. Han vet inte vilka det var som kidnappade sonen, det kan vara al-Qaida men också Mehdi-millisen, vilket han har berättat i intervjun med amerikanerna. ”Men det kunde ha varit värre, min älskade lillebror och min älskade brorson dödades båda två efter att de hade betalat kidnapparna 50 000 dollar. Och det för att min brorson var tolk åt amerikanerna. Menar USA verkligen att min bror var terrorist?” Adam var en av många vi träffade, de flesta av dem är fortfarande kvar i Mellanöstern. USA vill inte släppa in dem. Enligt amerikansk lag har de finansierat terrorism genom att betala lösensumma till terrorister. |
........................................................................................................... |
Kriminaliteten bland oss 21.09.2008 Ungefär det här svarade jag: Två krig i Mellanöster/Mindre asien förändrade Södertälje och Sverige. Det skrivs mycket negativt om oss assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer, men låt mig kontra med alla tusentals personer som är engagerade i fotbollen, i Assyriska och Syrianska lag över hela Sverige. Vi finns i Superettan, snart i Allsvenskan, i Division ett, i division två, i division tre, i division fyra ... Föräldrar och barn, tusentals, är delaktiga i verksamheten. Vi har också tusentals akademiker; läkare, advokater, journalister, ekonomer, ingenjörer och mycket mer. Man får inte heller glömma alla företagare, tusentals sådana med, stora som små. Visst vi har också kriminella, det finns till och med gäng - kriminella ligor. Men vi andra är med och betalar skatt, även vi bidrar till att poliser, åklagare och domar ska få sina löner varje månad. |
........................................................................................................... |
Normala felsägningar 20.09.2008 "Vaddå, gjorde hon tabort?" Jag skrattar fortfarande. |
........................................................................................................... |
"Självkritik måste vara kurdernas ledstjärna" 20.09.2008 En kurdisk vän och kollega gästbloggar om den pågående debatten: "Självkritik måste vara kurdernas ledstjärna" Vi kurder har en historia av att organisera och engagera oss för vår sak. Fram till för fem år sedan rådde det någon slags nationell konsensus kring vad denna sak gällde; ett fritt Kurdistan. När Saddam Hussein avsattes i 2003 fick vi möjligheten att på allvar förverkliga denna dröm. Den kurdiska oppositionen, bestående av i huvudsak de ledande kurdiska partierna PUK och KDP, hade ju under det förra årtiondet organiserat ett regionalt parlamentariskt system. Kurdistan är i dag fritt. Men vi kurder är splittrade i två läger, en foglig som gillar det rådande systemet och en som motsätter sig det. Kort sagt: De förra finner inga skäl till att motsätta sig att de rivaliserande partierna PUK och KDP har delat makten mellan sig medan de senare framhåller att det Kurdistan som man drömde om och kämpade för inte blev av. Oligarki, korruption, svågerpolitik och inkompetens är sådant som präglar stora delar av det kurdiska regionala parlamentet i dag. Detta kritiseras alltså av dem som fortfarande drömmer om ett fritt Kurdistan. Och så finns de som av olika skäl inte tål kritiken. Det är i ljuset av detta vi kan försöka förstå de senaste veckornas hårda debatter mellan kurder på kultur- och opinonssidor och i radio. Meningsutbytet mellan å ena sidan journalisten Mustafa Can, s-märkta Nalin Pekgul och skribenterna Dilsa Demirbag Sten och Sakine Madon å andra sidan ger uttryck för den tuffa motsättning som råder mellan kurder i dag. Debatten drogs visserligen i gång av diplomaten Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan - landet som icke är”, men den som följt den interna debatten bland kurder om Kurdistan känner igen tongångarna och motsättningarna. Stridsfrågan är: Ska vi eller ska vi inte offentligt diskutera vad som blev av drömmen om ett fritt Kurdistan? Får vi kritisera det system som vuxit fram? Är Kurdistan som vi ser i dag värt de årtionden av blod, svett och tårar som vi fått genomlida? Frågar du en av våra främsta poeter och författare, Abdullah Pashew får du ett klart svar: Nej! Pashew är en av de färgstarkaste kritikerna av den kurdiska regionala regeringen och ställer sig frågan; vad hände med alla fagra löften från de ledare som en gång i tiden lovade guld och gröna skogar? I dag är de mest upptagna med att räkna pengar och stärka sin maktposition. Frågar du statsvetaren Nawshirwan, en av grundarna av PUK, får du samma svar: Nej! För ett par år sedan sökte han reformera partiet och befria det från nepotism för att underlätta för yngre att få större inflytande i partiet samt begränsa partiledarens makt. Resultat: Han tvingades avgå - trots att han i många år varit partiets vice ordförande. Att artikulera kritik mot ledningen får alltså kännbara konsekvenser. Oavsett vem man är. Kurdistan är i vissa avseenden en framgångssaga; ett djupt splittrat och fattigt folk samlade sig, slogs mot en hänsynslös tyrann och lyckades till slut att vinna sin frihet. Kurdistan är i dag en plats där många Irakier söker skydd och får det. Men det innebär inte att det inte får utsättas för kritik. Självkritik borde snarare uppmuntras och inte tvärtom. Den hispiga inställningen som vissa kurdiska debattörer ger yttryck för med anledning av Ingmar Karlssons bok visat man inte tror på att självkritik har en konstruktiv funktion för framåtskridande och utveckling. Nationalism gör en blind. Vad händer om vi inte debatterar och tar tag i bristerna? Kan det leda till att de som sitter i den absoluta toppen kommer att skapa en fullständig oligarki inom en snar framtid? Självkritik måste få vara ledstjärna. Annars ser vår framtid dyster ut. Mycket dyster. Shoresh |
........................................................................................................... |
Oskyldigt dömda, skyldiga som inte döms och fängslade som företräder dem 19.09.2008 När jag öppnade dörren för att lämna min träningsväska hemma trampade jag på ett stort kuvert. Det var elva tingsrättsdomar för en person jag granskar. Jag dumpade väskan i hallen, satte mig på en köksstol, läste handlingarna och ringde hans motparter. I två av samtalen bad de mig vänta, medan jag gjorde det läste jag mina mejl. Jag svarade på ett mejl om en EU-parlamentariker som vill att jag ska följa med honom till Grekland för att granska behandlingen av flyktingar. Ett annat mejl var från ansvariga för MR-dagarna. Jag ska föreläsa i Luleå torsdagen den 13 november. Tillbaka till mannen jag granskar: Han är skyldig den svenska staten över hundra miljoner kronor. Det påminde mig om den nyheten som mest irriterade min vän och mig vid frukost: Försäkringskassans datasystem som inte fungerar kostar oss skattebetalare 250 000 kronor i timmen, året runt i tio år. Alltså 6 miljoner kronor om dagen, varje dag i tio år, läs en artikel om det här. När jag hade svarat på mejlen växlade jag till Ekots hemsida. Bo-Göran Bodin som jag haft mycket kul med under tiden för hans och mina undersökningar avslöjade att en dömd person har varit juridiskt ombud till och med när han har suttit fängslad. Juristen är självaste La Reinemannen, en av Sveriges största eko-brottslingar någonsin - och min före detta jurist. Lyssna på inslagen här. Ja, han har även företrätt mig och en gång i tiden trodde jag att jag kände honom väl. Det är en ding-ding värld. Lika sjukt är det att det sitter många oriktigt och oskyldigt dömda i våra fängelser utan chans till resning, alltså utan att kunna få upprättelse. Till skillnad mot de andra länderna i Skandinavien saknar Sverige en justitiemordskommission. Justitiekanslern Göran Lambertz vill göra en undersökning av rättssäkerheten i Sverige, ytterligare en. Ett stort problem som han vill titta närmare på är bland annat att kravet på bevisning sätts ned, vilket gör att fler oskyldiga riskerar att dömas. Det här är något jag tjatat om länge. Se boxen ”Justitiemordskommission” här bredvid. Läs jk:s debattartikel om hans nya undersökning här. Jag har viss insyn i fallet om finländaren som anklagas för att ha dödat sin sambo. Det är märkligt och läskigt att han dömdes för mord. Ett av fallen som jag hoppas att jk tar upp är det om våldtäkten där en man påstås ha drogat och sedan våldfört sig på en ung kvinna på en krog i Stockholm. Snart publiceras mitt reportage om ”våldtäkten” i tidskriften Arena, hela min undersökning kommer att publiceras på magasinets webbupplaga. Ett annat reportage jag har skrivit och som snart kommer att publiceras i tidskriften Re:Public Service handlar om hur två krig i Mellanöstern har förändrat Södertälje och Sverige. I Aftonbladet har en av tidningens reportrar och jag skrivit en artikelserie som kommer att publiceras i nästa vecka. Artiklarna handlar om hur cyniker från Sverige utnyttjar irakiska flyktingar i Syrien och Jordanien. Liknande kommer att sändas i Radio one, holländska radiokanalen som jag är med och producerar två radio dokumentärer åt, även de kommer att publiceras de närmaste veckorna. |
........................................................................................................... |
Reaktion på lektorns sjuka mejl 18.09.2008 Han är lektor! på juridiska fakulteten och trampar så på en hel folkgrupp?. Vem har givit tillståndet till honom att undervisa med sådana sjuka tankar?.vad är hans problem. är det du eller nåt annat. Han har verkligen problem med sig själv att vara invandrare och har identitetkris. Basima! LM |
........................................................................................................... |
"Sök hjälp på psyket!" 18.09.2008 Jag skriver till dig för att jag anser att du går till mycket onödigt hård attack mot polisen i dagens Aftonbladet. Den minnesgode erinrar sig att du var ute och gapade och skrek bara dagar efter att din vän blev mördad i Örebro. Jag minns att jag då tänkte; Det var fan vad han var snabb på att kritisera en utredning som knappt startat ännu. Sedan tar du åt dig äran att det var du som fick Rikskriminalen att ta över fallet. Jag är rätt insatt i utredningen själv, och har kontrollerat dina uppgifter. Det ter sig siom om vi har med mytomanen Kino att göra. Det var inte ditt gapande som fick Rikskriminalen att kopplas in. Du ljuger din jävel. Då jag själv är invandrare skäms jag över rättshaverister som du. Ni förstör så mycket för oss övriga invandrare. Att du kallar dig frilansjournalist är ett bevis på att vilken idiot som helst kan göra det. För att använda dina agna ord; Jag blir chockad och äcklad av ditt rättshaveristiska och mytomaniska drag. Sök hjälp på psyket! Förresten, hur vore det om du lade ner lite energi på att granska dina organiserat kriminella landsmän i Södertälje. Eller står du på deras lönelista? Där finns det scoop att hämta förstår du. men det är väl dina släktingar det gäller och då törs du naturligtvis inte. Feg som du är! Oja, jag granskar mina kriminella landsmän dagligen, om du undrar. |
........................................................................................................... |
Sluta dumförklara oss Bildt 18.09.2008 Jag kan inte sluta säga det: Sluta dumförklara oss utrikesministern! Kurdiska stamledare i sydöstra Turkiet har bestämt sig för att lägga beslag på ett världens äldsta kloster, åtminstone en del av dess mark. Mina föräldrar är på plats och rapporterar kontinuerligt till mig. Klostret heter Mor Gabriel , och är på väg att bli upptaget som ett av FN kulturmärkta historiska objekt. Vår släkt har starka band till det i generationer. Turkiska myndighetsutövare säger att stamledarna inte har lagen på sin sida men att man är rädd för att stöta sig med dem. Ungefär samma sorts snömos till svar ger Sveriges utrikesminister Carl Bildt. Nu kommer många tänka att det här inte är en svensk angelägenhet, och att Bildt därför inte behöver eller ska lägga sig i. Jag köper det men då vill jag inte heller att han ska svara med flum. Till riksdagen Svar på fråga 2007/08:1632 av Yilmaz Kerimo (s) Turkiet och förtryckta kristna minoriteter Yilmaz Kerimo har frågat mig hur jag avser agera för att visa för den turkiska staten att Sverige och EU inte accepterar Turkiets fortsatta brott mot mänskliga rättigheter och förtryck av minoritetsgrupper. Omständigheterna kring fallet med Mor Gabriel-klostrets egendomsrätt visar på oklarheter inte minst i förhållande till den rättsliga processen. Fallet har också tydligt uppmärksammats av bland annat EU-kommissionens kontor i Turkiet, som fortsätter att följa utvecklingen mycket noggrant. Full respekt för de mänskliga rättigheterna, däribland minoritetsrättigheter och religionsfrihet, ska vara grundläggande i en demokrati som Turkiet. Under de senaste åren har också utvecklingen gått framåt. Senast i februari antog Turkiets parlament en revidering av lagen om (religiösa) stiftelser. Jag förväntar mig att tillämpningen av lagen ska bidra till att religionsfriheten i landet i praktiken stärks, däribland kristna samfunds möjligheter att utan hinder bedriva sin verksamhet. En avgörande förutsättning för att Turkiet ska kunna bli medlem i EU är naturligtvis att respekten för de mänskliga rättigheterna stärks. För detta krävs att reformprocessen i sin helhet accelererar och att konkreta framsteg görs, vilket EU och Sverige fortsätter att mycket tydligt påtala för Turkiet. Eftersom ett framtida medlemskap förblir en av de starkaste drivkrafterna för ytterligare reformer i landet är det samtidigt mycket viktigt att EU entydigt står fast vid att Turkiet ska erbjudas fullvärdigt medlemskap när samtliga kriterier för detta har uppfyllts. Stockholm den 17 september 2008 Carl Bildt |
........................................................................................................... |
Nu får det vara nog! Rikskrim måste ta över alla mordutredningar 18.09.2008  I dag startar vi en serie debattartiklar där människor beskriver sin verklighet och hur de bemöts i samhället. Och vi ställer oss frågan: Ska det vara så här – i Sverige? Först ut är journalisten Nuri Kino. Han har granskat poliskåren och skrivit om både olagligheter och brister – och inte minst om flera dåliga utredningar av dödsfall. I två andra dödsfall är han personligt engagerad – och lika förfärad över polisens arbete. Nu kräver han att Rikskriminalen tar över alla sådana utredningar. Läs artikeln här. |
........................................................................................................... |
Hans farfars bror var vittne till folkmordet 17.09.2008 Hej Nuri! Är det något fel på Dilsa? Vet hon inte att vi startade Roj TV tillsammans? Assyrier och kurder kan leva tillsammans, och lever tillsammans. Jag är kurd från Konya, vi hade inget med förintelsen under första världskriget att göra. Min farfars storebror var ett av vittnena. Efter folkmordet vägrade han att titta mot öst där det inträffade. När vi frågade honom varför svarade han ”Om ni hade sett vad kurderna där gjorde under första världskriget skulle ni skämmas på samma sätt som jag, det är stor skillnad mellan kurder då och nu.” Jag anser att det är de stammarnas ledare som ska be om ursäkt för händelserna, inte det kurdiska folket. Jag tror att anledningen till att det som hände under andra världskriget inte intresserar någon i dag är att kurder har så många problem inbördes. De är för upptagna med egna problem för att bry sig om något som hände för ganska länge sedan. Jag tycker att det är bra att man vill ha en ursäkt. Det ska inte ses som en attack utan som en redogörelse och bekräftelse på att allt dödande är fel. Krig är krig det vet vi alla men det är synd att den kristna civilbefolkningen fick lida av ottomanska rikets värsta dåd. Du kanske kommer ihåg mig från Café Teatergatan? Jag är nära kompis med dina kusiner Nubar och Michael. Med vänlig hälsning Evren Sütcü |
........................................................................................................... |
0-1 och 900 000 kronor 16.09.2008 Någon i Assyriskas kansli hade kommit på den smarta idén att bjuda alla supportrar på matchen. Gratis entré, för alla utom sponsorerna. 6125 entusiastiska hittade till den så kallade Jallavallen, det innebär över 900 000 kronor i intäkter till fotbollslaget. Men det var ju gratis entré tänker ni nu. Ja, det var det men 150 företagare tog på sig att betala 1 krona per åskådare i sponsring. "Om Örgryte vinner kommer femtio människor eller så att bli glada, och fem miljoner assyrier ledsna. Det är orättvist", sade fotografen Morris Esa tio minuter innan matchen tog slut. Assyriska förlorade med 0-1. Tre bra bilder från matchen.    |
........................................................................................................... |
Demirbag Sten ljuger, manipulerar och hotar 15.09.2008 För några veckor släpptes boken Kurdistan, landet som inte är. Den är skriven av Sveriges konsul i Istanbul, Ingmar Karlsson, en kändis i diplomatvärlden. I studion gick ordet först till Pekgul, som lät rädd och upprörd. Demirbag Sten var samlad, nästan hånfull - och full av skit. Hon ljög, manipulerade sanningen och höll sig inte till saken. Om hon tycker att man ska få diskutera Kurdistan utan att behöva bli mordhotade fick lyssnarna aldrig veta. Men självklart svarade Demirbag Sten att man i yttrandefrihetens Sverige ska få säga vad man vill. Ingmar Karlsson har blivit hånad, mobbad och hotad till livet. Det är långt ifrån okej. Det har Pekgul också. Varje gång jag har skrivit artiklar om norra Irak, förfalskningar av pass eller något som ens andas ”Kurdistan” har det varit likadant. Karlsson har skrivit ett mejl till Folkpartiet. Läs det här. Jag har fått ta emot många hot och en av dem som har hotat mig är just Demirbag Sten. Sommaren 2006 fick hon en artikel om folkmordet på kristna under första världskriget publicerad i Dagens Nyheter. Texten innehöll felaktigheter, vilket jag kritiserade, något hon vägrade acceptera. Nedan följer ett mejl som jag skrev till henne och till ledarskribenten Barbro Hedvall på Dagens Nyheter. Hej Barbro och Dilsa, Tidigt på kvällen den 8 augusti ringde Dilsa mig, jag har just lyssnat på samtalet igen och känner mig tvungen att skriva till er. Ülkü Holago, som bland annat frilansar åt Svenskan, lämnade ut mitt mobilnummer till Dilsa och skrev till mig att hon hade gjort det, några minuter innan min telefon började ringa. Jag kände inte igen numret och svarade: NK: "Nuri Kino, som befinner sig i Istanbul." DDS: "Hej Nuri, det här är Dilsa som du hatar. Jag är i Diyarbakir." NK: "Vad menar du med hatar? Och du vi måste fatta oss kort, jag sitter i en intervju." DDS: "Du vet vad jag menar, din assyriska maffia har bombarderat oss med mejl och många kurder har hört av sig till mig och är trötta på dig." NK: "Min assyriska maffia? Vad menar du? Vad vill du med det här samtalet?" DDS: "Du vet mycket väl..." NK: "Jag tycker att du har en arrogant ton på rösten, vad håller du på med? Som sagt är jag i Istanbul och sitter i en intervju och sade redan från början att vi måste fatta oss kort." DDS: "Jag visste att det inte var någon mening att ringa dig. Om jag hade skrivit om förintelsen, tror du att jag hade kritiserats för att inte ha nämnt romer och homosexuella kanske? Vad är det ni inte förstår?" NK: "Vilka är ni? Och varför skriver du om sådant du inte har kunskap om?" DDS: "Jag måste erkänna att jag kanske inte har all kunskap, men vad är ditt problem?" NK: "Nej, nu får det vara nog. Jag kan inte prata mer om det här nu, jag sitter som sagt i en intervju. Hej då." När vi lagt på kände jag mig skakad. Vad ville du, Dilsa? Jag vet inte om jag ska känna mig kränkt, hotad eller både och? I min egenskap av undersökande journalist är jag van vid både hot- och hatsamtal, men jag ska inte behöva tolerera sådant här av en "kollega". Jag kräver både en förklaring och en ursäkt. Ett folkmord är inte ett uppslag som man vill fylla ut sin tidning med oavsett om man historieförfalskar eller inte. Nu kom jag precis på vad som nästan kränkte mig mest: jo, att Dilsa insinuerar att jag skulle tycka illa om kurder. "Jag visste att det inte var någon idé att prata med dig. Vi kurder är ju värst", hade hon mage att säga till mig. Hon, som inte har en aning om vilka kurder jag känner och umgås med, vilka kurder jag hjälpt och vilka organisationer som kämpar för minoriteters rättigheter i Mellanöstern som jag jobbat för! När jag sedan frågar henne vad hon menar med "vi är kurder är ju värst" - om hon menar "värst" på slang i positiv bemärkelse eller "värst" i negativ bemärkelse, svarar hon inte utan suckar bara åt mig. Det är olyckligt och tragiskt att återigen få uppleva den här kategoriseringen: FÖR eller EMOT, utan nyanser och utan sanningar. Och Dilsa Demirbag Sten bidrar till förvirringen. |
........................................................................................................... |
Kinora fick jobbet 15.09.2008 Kinora fick jobbet men valde att i stället göra sin master. |
........................................................................................................... |
Påminnelse: Mitt podprat 15.09.2008  |
........................................................................................................... |
Kinora och Kino förvirra(n)de 13.09.2008 För det mesta lyckas vi med våra gemensamma projekt, men ibland kan det gå åt andra hållet. Dessvärre är det inte som det är för andra (dödliga) att det handlar om små missförstånd som lätt klaras upp. Nej. I mitt och Nuris fall leder det till total förvirring för samtliga inblandade parter. Bakgrund: Mr Kino ringer mig och samtalet varar, utan att överdriva, i 10 sekunder. Under dessa 10 sekunder upplyser Nuri mig om att ”en mega-stor asylrättsbyrå” vill få kontakt med mig och att de just nu rekryterar. Jalla. Han säger namnet snabbt och lägger på. Okej… Men käck som jag är kollar jag själv upp den på nätet. På deras hemsida står det emellertid inte att de söker nytt folk. Jag slår snabbt bort den första indikationen på att något kan vara fel, för Nuri (som alltid har inside information) har ju intygat om att så är fallet. Jag skickar in en ansökan och får svar efter två veckor om att min ansökan var intressant och att de vill att jag kommer på intervju. Dagen innan intervjun pratar jag och Nuri ett bra tag om alla ”coola” människor som han känner på byrån. Han upprepar storleken på byrån och säger att jag mer eller mindre har jobbet, för han har som sagt inside information. ”Allt kommer gå bra Kinora. De kommer gilla dig. Och sen är det ju så att du är min kusin vilket du absolut inte får glömma att nämna!” Väl på plats tas jag emot av två kvinnor som hälsar mig välkommen. Allt börjar bra med att rekryteraren berättar att mitt personliga brev och CV fångade deras uppmärksamhet med detsamma och att jag var intressant för dem. Därefter frågar hon mig om hur det kommer sig att jag söker mig till dem och hur jag har hört talas om dem. Kinora sätter igång…”Jag fick höra talas om er via Nuri Kino som Ni tydligen har haft ett tätt samarbete med. Han har berättat att Ni är bland de bästa på området och att jag inte ska syssla med mediokra människor.” Nu ska gudarna veta att de båda blir en aning förvirrade och börjar skruva sig i sina stolar. Den enas ögonbryn höjdes och den andras panna var rynkigare än min 85-åriga mormors! ”Ahaa… Nuri, Nuri… Namnet låter ju bekant om jag ska vara ärlig. Har han jobbat som tolk hos oss?” frågar den ena samtidigt som den andras hjärna går i högvarv. ”Med Nuri vet man aldrig. Han är lite av en allt-i-allo så det skulle inte alls förvåna mig om han har gjort det”, svarar jag glatt. Kvinnan ger sig inte. Hon fortsätter ställa frågor och jag svarar frimodigt mot bakgrund av vad Nuri har berättat för mig. Jag pratar äpplen, hon pratar päron och ibland kommer den andra kvinnan med bananer. Efter ett, trots sakförhållandena, ganska trevligt samtal frågar hon mig om jag har några frågor. ”Mmm” säger jag ”hur många är ni som jobbar här på kontoret?” Kvinnan svarar: ”Det är bara vi två och jag ska gå på mammaledighet nu.” Här började till slut mina två hjärnceller samspela. Vart tog de utlovade 30 kostymklädda ’human rights lawyers’ vägen?? Jag hade sökt och gått på intervju hos ”fel” byrå… Kvinnan slutade existera för mig och det enda jag kunde tänka på var om jag skulle skada Mr Kino med något vasst, varmt, giftigt eller bara någonting hårt! Jag fick bita mig själv hårt i tungan för att inte börja skratta högt åt den fullständiga förvirringen vi hade lyckats skapa. Frågan angående vem som är mest tafatt kvarstår dock. Är det Nuri som stressigt säger fel namn, jag som söker och går på intervju på ”fel” byrå, eller kvinnan som låtsas förstå vad jag pratade om under intervjun. Till detta ska tilläggas att hon avslutar det hela med att säga ”Men det här gick ju jättebra!” Jovisst… Samtalet som Nuri fick efteråt måste otvivelaktigt ha genererat i första gradens tinnitus, bara för att avslutas med ett högljutt skratt. Det är inte många som lyckas med följande och det förstärker bara tesen om att vi ibland är ”Blind leder döv”. |
........................................................................................................... |
Sämre, inte bättre skolor i Södertälje 12.09.2008 |
........................................................................................................... |
Journalisters integritet och rapporteringen från Georgien 11.09.2008 Några minuter efter att inslaget om min undersökning hade sänts ringde det på min, för kvällen, värdfamiljs telefon. Sara, kvinnan som svarade i telefonen, såg alldeles förskräckt ut. Den som hade ringt hade lämnat ett meddelande och sedan lagt på luren: ”Sig åt journalisten som finns hemma hos er att han kan få intervjua vice inrikesminister klockan tio i morgon bitti”. Jag kände mig verkligen dum, man hade självklart följt varje steg jag hade tagit. Ivanov hade ju enligt många gripits för att man var rädd för att han skulle ställa upp i valet. Men mest av allt mådde jag dåligt för att jag kanske hade utsatt folk för fara. Hur kunde man, från inrikesministeriets håll, veta att jag åt middag hos Sara och hennes man? För några veckor sedan var tidningarna i så gott som hela västvärlden fyllda med artiklar om stora vargen Ryssland och lilla lammet Georgien. Vargen höll på att äta upp lammet. Och lammbossen, Georgiens president, presenterades mjuk som ett fårs barn. Nu har det bevisats att Georgiens president Micheil Saakasjvili fuskade sig till regeringschefsposten. Men om det fylls det inga tidningar, det blev en liten notis. Vad hände med objektivitet och journalisters integritet? Läs notisen här, och läs gärna mitt reportage från Georgien här, resultatet av min undersökning här och en nominering därför här. |
........................................................................................................... |
Undomsvåldet i Sverige 11.09.2008 Jag har sagt det och säger det varje dag: På många håll i Sverige går sex av tio inte ut nian med behöriga betyg, sex av tio kommer inte in på gymnasiet och sex av tio får inga jobb. Ronna, Hovsjö och andra områden i Sverige är helt bortglömda. Blatteungar som aldrig träffar några svenneungar och ser dem därför som de andra, DOM. Ja, VI och DOM är i allra högsta grad levande. Ungarna som misshandlade tjejerna måste gripas, de måste få sitt straff. Men man får inte heller blunda för orsakerna. Man kan inte bota symptomen och tro att sjukdomen kommer att försvinna. Nedan från en debattartikel jag skrev i Aftonbladet efter ett mord i Södertälje: Om det i början av 1980-talet sett ut som det gör nu i Södertälje hade jag kunnat bli narkoman, värdetransportrånare eller mördare, skriver Nuri Kino. Nu saknas allt sådant som lotsar ungdomarna in i samhället, segregationen och utslagningen ökar liksom narkotikamissbruk och annan brottslighet. Justitieministerns lösning är att anställa 20 000 nya poliser för att skydda resten av Sverige från ligorna. Men vem skyddar de unga? Läs hela här. |
........................................................................................................... |
"Vi tar över nu!" 11.09.2008 Man behövde ingen utbildning i missbruk eller medicin för att se att hon var alkoholiserad. Hon rusade in, ställde sig framför mig och nästan skrek: ”Vad gör du här?” Jag svarade att jag var där i jobbet. ”Menar du att vi inte gör vårt jobb”, svarade hon hysteriskt och pekade mot sig själv så att pekfingret gulnade. ”Njuter du av våra misstag?”, skrek hon vidare och fortsatte med att jag har gjort det till min grej att kritisera polismyndigheten. ”Är det du eller kröken som snackar”, slank det ur mig. Hon blev självklart rasande. Fem minuter senare bad hon anhöriga till det misstänkta brottsoffret att följa med henne till ett rum så att de fick prata ostört. "Utan den där journalisten”, poängterade hon. Jag tryckte på record och stack ned en liten bandspelare i fickan på en av de som gick med henne. Det finns bra poliser och det finns dåliga poliser. Men, men, men det finns alldeles för många dåliga utredningar. Det är inte OK! Gemene man måste kunna lita på att polisutredningar utförs korrekt. Tyvärr är det tvärtom, många jag har varit i kontakt med utgår från motsatsen. De är övertygade om att polisen kommer att göra ett dåligt jobb. De senaste dagarna har det publicerats flera artiklar om brister i polisutredningar. I Örebro hävdar en advokat att det görs skillnad på offer. - Det finns en förvånande olikhet beträffande polisiära resurser för att lösa de båda morden. När det gäller universitetsmordet verkar det ha funnits oerhört stora utredningsresurser att tillgå, bland annat med hjälp av riksmordkommissionen. I Askersundsfallet fanns inget av detta, säger Wikberg: - Jag har förstått att en enda polisman har hand om den utredningen och att han dessutom har andra betungande utredningar. Det är häpnadsväckande att han inte har fått hjälp av andra utredare från Örebropolisen. Man får uppfattningen att polisen har funnit skäl att lägga större vikt vid att lösa universitetsmordet än mordet i Askersund, säger Wikberg. Läs artikeln i sin helhet här. Wikberg har rätt i att man har gjort skillnad, men han verkar ha glömt att släkten och jag krävde att Rikskriminalen tog över utredningen i Deniz fall. Det var inte så att de bara plötsligt dök upp i Örebro. I ett annat uppmärksammat brottsmål har länspolismästaren anmält polisen för tjänstefel. Orsaken är att man i fallet med den inlåsta kvinnan utanför Eksjö lät en anmälan bli liggande i tio månader. Läs mer här. Jag har i flera år sagt att Sverige måste få en Justitiemordskommission, jag har också sagt att vi behöver ett eget FBI. I går sa en släkting något roligt, och samtidigt mycket viktigt: "Jag har alltid trott att det i Sverige fungerar som i USA, att FBI kommer fram till en spärrad plats, tittar på lokalpolisen, visar sin bricka och säger 'vi tar över nu'." Jag önskar att min släkting får rätt inom snar framtid. |
........................................................................................................... |
Jag letar gömställen 10.09.2008 Motvilligt satte jag mig i bilen, jag ville egentligen inte åka. Orkade inte ta om samma historia igen. ”De flyr från förföljelse, våldtäkter, kidnappningar, mord” och ”De första flygplanen med assyrier landade i Sverige 1976”, samt allt annat som jag har sagt de senaste två åren till tiotalet reporterteam. Väl i Södertälje kom mina krafter tillbaka och mötet kändes inget annat än relevant. Det engelska gänget var både intresserade och intressanta. Vi hade kul de första tre timmarna, fram till dess vi intervjuade irakiska flyktingar. Ja, jag vet att det heter asylsökande och inte flyktingar enligt Genève-konventionen. Enligt min mening är man flykting om man har flytt. Fem intervjuer och många tårar senare var jag slut. Det är psykiskt och fysiskt krävande att lyssna till det ena tragiska livsödet efter det andra. Det är ofattbart att Sverige utvisar icke-muslimer till Irak, helt sjukt. Jag vägrar tyst titta på. Ett sätt är att låta omvärlden få reda på den inkonsekventa och cyniska behandlingen av flyktingarna, vilket mötet i Mesopotälje är en bra början på. Snart kommer en rapport att skickas till alla medier och regeringar i västvärlden. Det var definitivt mödan värt. Snart kommer jag att skriva en hyllningstext till alla som jobbar med flyktingar, en del av dem är hjältar. Nu ska jag sova, samla energi och komma på bra gömställen. |
........................................................................................................... |
En sak i taget, går fet bort! 09.09.2008 Jag är helt övertygad om att det är skolans fel. Att elever redan i mycket unga år får lära sig att tänka på e n s a k i t a g e t. När mina släktingar och jag diskuterar brukar vi avbryta varandra, prata om tre, fyra saker på en gång och ändå inte tappa tråden. Så har vi alltid gjort. Om man inte är van vid det kan man uppfatta oss som smått hysteriska. För oss kommer det naturligt och känns normalt. Vi har vår egen norm. I dag har jag haft flera samtal med redaktionen för den svenska dagstidningen jag samarbetar med i ett gräv. Snart kommer avslöjandet att publiceras. Det är kul. Det är intressant - och viktigt. Jag har också haft flera samtal med den holländska redaktion som jag är med och producerar två dokumentärer åt. Satan i gatan vad bra det blir. Det lär ändra en eller två holländska lagar. Och människor som farit illa kommer att få upprättelse. Mina föräldrar befinner sig i sydöstra Turkiet. Mor Gabriel, ett av världens äldsta och vackraste kloster har fått problem. Tre byar med kurdiska invånare vill ta över en stor del av klostrets mark. De turkiska myndigheterna vill inte ha problem med de kurdiska klanledarna och kommer därför kanske ge kurderna rätt att ockupera ytterligare mark i Turabdin, Guds tjänares berg. Jag ringde tre samtal till Midyat, staden jag är född i. Den sorgliga nyheten visade sig stämma. Tysk media har rapporterat om det i flera dagar och i Sverige har en riksdagsledamot frågat Bildt vad han tycker om det. Jag skrev ett brev till turkiska myndigheter, och kommer att följa utvecklingen i minsta detalj. Efter att ha tagit en halvtimmes eftermiddagstupplur ringde jag Bagdad. Jag ville veta vad som händer irakier som utvisas från Sverige, vad som händer ickemuslimerna. Svaren var inte direkt glädjande. Jag kommer att återkomma till det. Jag har också pratat med redaktören för ett svenskt radioprogram, en reporter för ett svenskt tv-program och producenten för ett amerikanskt radioprogram - om tre helt skilda journalistiska undersökningar. Dessutom har jag tvättat, pratat med släktingar och vänner, pluggat inför en föreläsning, svarat på några hatmejl och skrivit detta blogginlägg. Om en timme ska jag träffa en källa, en person som har viktiga detaljer, bevis, att dela med sig av. EN SAK I TAGET! |
........................................................................................................... |
Skrämseltaktik, ett av verktygen för att driva assyrier på flykt 08.09.2008 - De försöker att kontrollera assyriernas politiska och religiösa ledare genom olika skrämseltaktiker och annan propaganda. De skapar nytt politiskt ledarskap för assyrierna genom att bilda nya partier med assyriska ledare som är "köpta". De tar över assyrisk mark genom olagliga metoder och försöker att göra assyrierna ekonomiskt beroende, säger Barryakoub. Svensk-assyrisk journalist har just återvänt från Irak, läs hela artikeln här. |
........................................................................................................... |
Mänskliga faktorn och semester 07.09.2008 |
........................................................................................................... |
Skandar Aziz ses av hundratals miljoner människor varje dag 07.09.2008 I bilen mellan Damaskus och Seydnaya (platsen där den syrisk-ortodoxa patriarken har sitt vackra säte) fick jag honom att prata oavbrutet. Det var så mycket jag ville veta om hans liv, om hans senaste filmer, tv-serier, platser han har besökt, tabbar de hade gjort under inspelningar och annat som man vill att en filmstjärna ska avslöja. Hans spännande berättelser fick mig att glömma svetten som rann längs min ryggrad på grund av kostymen han tvingade på mig. Klockan sex svensk tid varje kväll under den muslimska fastan ramadan som pågår just nu är det som om det är utegångsförbud i en stor del av världen. Det går knappt att beställa på krogarna. Det går inte att köpa kläder i butikerna. Det går inte att göra en polisanmälan. Alla kräver att få vara ifred för att se sin tv-serie. Hundratals miljoner arabisktalande över hela världen ser serien som börjar under fastans första dag och slutar samma dag som fastan tar slut. I år spelar min fars släkting Skandar Aziz en av huvudrollerna. Jag har inte äran att få se något av avsnitten än, men många av mina vänner har gjort det och säger att den är mycket bra. Se en trailer här. Gör det även ni som inte förstår arabiska, jag lovar att ni kommer att få gåshud. För två år sedan var mina föräldrar i Midyat, min födelsestad i sydöstra Turkiet, och hjälpte honom vid inspelningen av en av hans storfilmer: Darbo d´hubo, Kärlekens väg, som snart kommer till svenska biografer. De, mina föräldrar alltså, har biroller i filmen. Skandar Aziz, en av de coolaste personer jag har mött, är mannen till höger på postern.  |
........................................................................................................... |
"Hon är vuxen men grät som ett barn", av Berolin Deniz 05.09.2008 men grät som ett barn. Hejdlöst snyftande, höll med späda fingrar, vitnade knogar, så hårt det inramade fotografi. Hon bar det, hon höll det, höll sin bror. Jag torkade hennes tårar, kände hennes sorg, när hon bar sin bror. De bar ut honom, till hans sista vila. Han var vuxen, lämnar efter sig ett litet barn. Han var ung, hans mor grät över sitt barn. Tony Maher Gharib ~ må du vila i frid |
........................................................................................................... |
"Mödrars gråt" av Berolin Deniz 05.09.2008 Fäders sorg är tung sorg. Systrars tårar är lika bröders tårar. Barnens undran är den största undran. Farväl av make är farväl för svårt. |
........................................................................................................... |
Han vägrade in i det sista, jag såg honom le under hela ceremonin 05.09.2008  "Åt vilket håll ska jag leda dem?", frågade en av Mahers vänner, som för dagen var funktionär. Jag förstod först inte vad han menade. Hade vi gått fel? Det kunde inte vara möjligt? Vi stannade upp – fyrahundra vackert klädda sörjande anhöriga och vänner på väg till en grav som ingen visste var den var. Jag tog en av hans gråtande systrar åt sidan. Hon hade varit med och valt ut platsen tidigare i veckan och borde veta var den fanns. Medan hon och jag letade hörde vi prästerna sjunga psalmerna om och om igen. Fyrahundra människor stod stilla, sjöng psalmer och grät ... Besökare till andra begravningar gick förbi den stillastående gruppen ... "Det måste vara något religiöst", hörde jag en kvinna viska till mannen bredvid sig. Men det var inget religiöst, vi hittade bara inte graven. En av Mahers bröder fick nog, sprang fram till en man som klippte gräset och frågade om det fanns någon vi kunde ringa. Vi måste ju få veta var kvarter nummer tre fanns, vi befann oss på kvarter nummer tio, och skulle alltså till tre på den enorma kyrkogården. "Han har inte bråttom, han vill inte ned än", sade tant Peyrusa. Hennes ord spred sig som en löpeld. Maher hade medvetet förvirrat oss, sade vi till varandra. Han ville inte ned än. Några minuter därefter kom en man fram till mig och viskade flämtande: "De har inte grävt upp den." Vi hade funnit platsen, men där fanns ingen grav. Ingen grav – bara en gräsplätt! Vad skulle vi göra? Vad skulle folk säga? Och vems fel var det? Vi improviserade, gick fram till gräset, lade ned kistan och följde de religiösa och traditionella riterna – som om den var uppgrävd. Begravningsentreprenören och jag ringde hysteriskt för att hitta någon ansvarig. "Den mänskliga faktorn!" och "Semestertider!", fick vi som svar. Vi letade frenetiskt efter spadar. Vi fick väl göra det själv. Ett tjugotal av oss, hans yngsta syster, vänner och släktingar, stannade kvar efter att de andra lämnat gravplatsen för att äta middag, umgås och minnas. Solen tittade fram, Maher älskade den. Han älskade glädje. Han älskade att umgås. Vägrade att äta ensam. Att dela med sig var hans signum. Det började regna igen, vi flyttade kistan och ställde den under ett stort träd. Jag kunde inte hålla mig: "Bravo Maher, bravo ahuno, bravo du lebo basimo, di ido ftihto!", "Far med Gud, Maher, farväl älskade bror, farväl du med gott hjärta och öppna händer!" Medan grävmaskinisten äntligen gjorde sitt jobb lade vi varsamt blommorna runt kistan. Två timmar senare bar vi kistan igen, lade banden under den och halade försiktigt ned den i graven. Medan den sakta sjönk ned kom sorgen över oss igen. Vi sade en bön, kramade om varandra och väntade in familjen som kom tillbaka för att ta ett sista farväl. Vi skrattade och grät om vartannat. Vilken man! Maher Tony Gharib. Maher fick en mycket vacker – och annorlunda – begravning. Och i all sorg så var den fylld av kärlek och ömhet – värdigt honom. Nedan följer hans syskons tal till honom i Oscars kyrka. Maher, är du här? Det vet vi att du är, och alltid kommer att vara. Snälla säg nåt för att förmildra den oändliga smärta som tomheten efter dig har skapat. Eh, du behöver inte säga nåt, dina ord kommer för alltid att ljuda i våra öron. Vi har alla samlats här för ett sista farväl, men du kommer aldrig att fara i väg. Vi vet att du aldrig kommer att lämna oss. Du var och är en levande person, en människa som tog mycket rum, men du delade också med dig. Generös var ditt signum. Hur ska vi, hur ska nån, kunna glömma en person med din karisma och personlighet? Vi hör ditt skratt i detta nu. Högt och tydligt. Ord kan inte beskriva det vi känner. Smärtan, sorgen, tomheten - så fullständig kolossal och obeskrivlig. Att planera vår älskade brors begravning, att ägna sig åt praktiska detaljer har varit surrealistiskt. Det har inte hänt. Det är inte du som ligger i kistan. Du har inte gått bort. Det får inte vara sant. Snälla Gud ta bort det. Ge oss vår älskade Maher tillbaka. Men det är sant, till viss del. Du är borta, dock också i allra högsta grad här, levande. Tack gode Gud för att du gav oss fyrtio år av glädje, många skratt, kärlek, ömhet, och en massa idéer som vi trodde var galna. Men Maher du var begåvad. Du var en fighter, du gav aldrig upp och du förverkligade det som de flesta hade avfärdat som hopplöst. Och alltid, oavsett vad, så delade du med dig. Minns du den rörelsehindrade gamlingen? Du gick förbi en handikappad hemlös på en gata i Peking tillsammans med Riad. Du tittade i gamlingens ögon, hukade dig ned, tömde dina fickor och lade allt i hans händer? Minns du det? Om inte så blir vi inte förvånade för det var bara en av alla goda gärningar i ditt liv. Ett hjärta så stort slutar aldrig att slå. Den senaste tiden har vi i vår sorg och saknad många gånger varit nära att ge upp, bryta ihop och sugas in ett mörker. Men alla underbara minnen av dig har hållit oss uppe, har stärkt oss. Du var och är en medmänniska, även i vardagen, en sån enkel sak som att du aldrig satte dig ned förrän alla andra hade gjort det. Man äter inte ensam och man respekterar de man delar sitt bröd med. Du levde verkligen ett liv som ingen annan, ett liv byggt på lycka, spänning, framgång men självklart också motgång. Inget var omöjligt, allt gick att lösa. Har man bara kärlek till sin nästa så löser sig alla knutar. Allt du gjorde, gjorde du med passion. Du hade också en enorm kärlek till de dina, till din familj. Maher, hur ska vi nånsin kunna återgälda det du gav oss, det du givit oss – för alltid. Tack för fyrtio intensiva levande år. Tack för att du var och är den du är. Tack för att vi fick ta del av den stora personen Maher Tony Gharib. Nu sitter du bredvid far och ler. Om vi känner er rätt sitter ni och smider planer för resten av familjens framtid. Konstnären och entreprenören, sida vid sida, våra två skyddsänglar. A´loho mha´seloh ahuno! Aloho mhaseloh babo! |
........................................................................................................... |
Dömda till döden för kärleken 03.09.2008 Jag googlade nyheten: A Pakistani lawmaker defended a decision by northwestern tribesmen to bury five women alive because they wanted to choose their own husbands, telling stunned members of Parliament to spare him their outrage. Vad säger man? Läs hela artikeln här. |
........................................................................................................... |
Och på andra medier 02.09.2008 |
........................................................................................................... |
Ketchupeffekten 02.09.2008 En timme senare kopplade jag upp mig på nätet för att skicka tillbaka den. Tre andra saker som krävde min omedelbara uppmärksamhet hade landat i mejlboxen. En reporter på en stor svensk tidning och jag håller på med en artikelserie, ett avslöjande som snart kommer att publiceras. Den andre reportern hade läst mitt utkast till en första artikel och skickat sin version till mig. Jag läste och skickade tillbaka. Det holländska team som jag gör två radiodokumentärer med hade också de skickat ett utkast på manus, ännu en timme gick åt att korrläsa, ändra och skicka tillbaka. I samma stund som jag skulle logga ut ur mejlen kom en fjärde grej. Norstedts hade skickat omslaget till ”Den motvillige journalisten” och undrade vad min medförfattare och jag tyckte om det. Som tur är hade Jenny redan hunnit korrläsa och föreslagit en smärre ändring. Omslaget ser mycket bar ut. Jag tittade länge på de andra mejlen i inboxen. Skulle jag eller skulle jag inte läsa dem? Två av dem kom från två källor i andra gräv, journalistiska undersökningar, som jag har påbörjat. Jag läste. Informationen var för viktig för att nonchalera. Jag loggade ut. Äntligen. Men telefonen ringde. Det var från Syrien. En assyrier från Irak som vars ärende hos UNHCR jag har följt under några månader har äntligen blivit registrerad. Hans fall är mycket känsligt och jag är glad åt att han äntligen har blivit antagen till att bli kvotflykting. Snart kan han vara i säkerhet. Dagens kher, välgörenhet, och jag kunde le. Jag satte mig med en kopp kaffe och började läsa igenom dokumenten i det som dagen var ämnad åt. Det visade sig inte ta så lång tid som jag trodde. |
........................................................................................................... |
Ett kapitel ur en kommande viktig bok 01.09.2008 Ur boken "Flickan som inte var jag". Skolk och högklackade stövlar. Hon hade skolkat från skolan i snart en vecka och hon visste att morsan skulle bli skitförbannad om hon fick reda på det. Hon skulle helt säkert få utegångsförbud och så skulle hon inte få gå på skolbalen nästa månad. Skolbalen som hon hade så stora förhoppningar till. Kjelle hade kommit med kommentarer som tydde på att han ville dansa med henne då. Kjelle som var den snyggaste killen i hela skolan! Den som till och med de mest populära tjejerna kastade långa blickar efter. Nu såg det ut till att allt kunde gå i stöpet. Bara för att Lasse som jobbade på fiket hade förstått att hon skolkade. Han hade bjudit ut henne så att de kunde prata om hur de kunde undvika att morsan fick reda på det. Hon hade alltid tyckt att Lasse verkade sliskig men hon hade inte vågat säga nej. Hon gick längs gågatan med en stor klump i magen och benen kändes som gelé. Lite längre fram såg hon Lasse stå lutad mot en lyktstolpe och cigarettglöden lyste rött i mörkret. Han var 25 år och såg rätt så tuff ut i en svart skinnjacka med uppfälld krage och svarta tajta jeans. Det lockiga håret var bakåtkammat och lockade sig över kragen. Han var egentligen rätt å snygg men hans överlägsna sätt och hånfulla blick förstörde helhetsbilden. Nu stod han där och väntade och hon skakade lätt på rösten när hon gick fram och sa hej. - Där är du ju! Kom med mig, så skall vi väl kunna hitta en lösning på ditt lilla problem. Han lade armen om hennes axlar och drog henne med sig, men det var åt fel håll. Det fanns ju inga fik åt det hållet! Hon vågade inte protestera så när han drog henne med in i en mörk portgång sa hon inget. De gick upp till andra våningen där han låste upp en av dörrarna och låste den lika snabbt igen så snart den slagit igen bakom dem. Utan att tända ljuset tog han tag i hennes hand och ledde in henne i ett stökigt vardagsrum. Han damp ner på soffan och drog henne med sig så hon hamnade i hans knä. - Oj, vad fin du är! Du skall se att ingen behöver få reda på att du har skolkat. Jag behöver ju inte säga nåt om jag inte vill. Och just nu vill jag inte… förstår du? Hon förstod mycket väl och nickade. Hans händer letade sig innanför hennes kläder och hon ville bara dö. Hon försökte tänka på något annat medan han drog av henne kläderna men det var som om hennes tankar var fastklistrade vid nuet. När han fått av henne kläderna, sa han åt henne att ta på sig de svarta högklackade stövlarna igen. Stövlarna som hon hade varit så glad för när hon äntligen hade lyckats spara ihop tillräckligt och kunnat köpa dem förra veckan. Nu hatade hon dem. Han sa att de var så sexiga och att hon hade lockat honom med dem hela veckan. Men nu såg de bara löjliga ut och hennes nakenhet blev liksom ännu mer naken med stövlarna på. Han tog tag i henne med hårda händer och drog ner henne på soffan igen. Timmen som följde kändes som en lång mardröm. Han upprepade gång på gång att han hade lätt för att tiga när han var nöjd. Självklart förstod hon att även hon var tvungen att tiga, hon hade ju redan känt styrkan i hans hårda händer. Han drog sig undan henne och gick in i badrummet och hon hörde hur han kissade och spolade. Hon kröp ihop i soffan och försökte tränga undan verkligheten. Men den var så påtaglig, så fruktansvärt verklig. När han kom ut ur badrummet gick han bort i ena hörnet av vardagsrummet och rotade runt i en hög av papper, tidningar och skräp på skrivbordet. Han hittade det han letade efter och vände sig mot henne med en kamera i handen. Han började ta bilder. Bild efter bild i en rasande fart. Klicken och ljuset från blixten avlöste varandra med en snabbhet som gjorde att ljus och ljud blev ett. När hon kröp ihop ännu mer sa han åt henne att inte bete sig som en barnunge. - Jag vill ju bara ha några minnen av vår kärlek och ingen annan får se dom. Dom är ju bara för mig. Hon såg rakt upp i taket och försökte räkna takplattorna medan hans kamera fortsatte att skjuta av blixtar mot henne. Viljelöst gjorde hon som han sa och följde hans instruktioner. Den timme som följde var om möjligt ännu värre än den första timmen hade varit och när hon äntligen gick längs gågatan igen kände hon sig så smutsig och förnedrad att varje tanke på att få dansa med Kjelle var borta sedan länge. När hon öppnade dörren till lägenheten ropade hennes mamma på henne med en röst som inte lät lovande. Skolans rektor hade ringt henne… samtidigt som hon hade varit på väg för att träffa Lasse… helt i onödan. Nu fanns det bilder… för alltid. Marina Iren Engan |
........................................................................................................... |
Ramadan, Ninve och en sekt 01.09.2008 Det är nya tider i Mesopotälje. En muslimsk tonårsflicka fick sin slöja avdragen av en kristen tonårspojke, två andra pojkar spottade henne i ansiktet. Utdrivelsen av kristna från Mellanöstern som ungdomarna i Sverige jämt får rapporter om får dem att ogilla muslimer. Det bådar inte gott. Men i fotbollslagen Assyriska och Syrianska råder en annan ordning, båda har muslimska spelare och inget av lagen har några problem med det. Sporten är kanske ändå den enda riktiga vägen till integration, i alla fall en av dem. Oavsett religion känner kan nyanlända irakier känna sig vilsna i sin nya hemstad. Det vet Jehovas vittnen. Det utnyttjar Jehovas vittnen. Sekten skickar sina arabisktalande medlemmar att rekrytera nya medlemmar bland asylsökande. De påstår sig, enligt tre av varandra oberoende källor, att de kan hjälpa till med asylansökan. Ett annat nytt grepp sekten tar till för att folk ska släppa in dem i sina hem och lyssna på deras snack är att de tar med sig barn. De knackar på, presenterar sig, ser ned på barnet, presenterar det, och frågar om de får komma in. På väg från Mesopotälje ringde jag min muslimske vän som bor i staden och frågade om han ska fasta i år, alltså inte äta något förrän sent på kvällen under en månads tid. Han svarade: ”Ja, du var ju galen nog att inte äta eller dricka något alls under tre dagar flera år i rad.” Vi skrattade. Det han påminde mig om var när jag bad honom om ett äpple under Ninve-fastan, de dagar då vi syrisk-ortodoxa inte äter eller dricker något alls under nästan tre dygn. Han vägrade ge mig den syndiga frukten, han ville inte bidra till att jag bröt fastan. ”Jag får väl komma till ditt jobb och locka med ett äpple eller två”, kontrade jag. |
........................................................................................................... |
|
Blog archive August, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE |
Blog series
Oskyldigt Dömda
Många läsare har hört av sig och vill ha inläggen om Oskyldigt dömda, med mitt krav på att man ska tillsätta en justitiemordskommission, samlade på en plats. De finns nu samlade i denna låda. Jag skriver på flera nya inlägg i detta ämne just nu.
Klicka här för att visa inläggen
...........................................................................................................
Golden Palm
Eng: All blog entries related to the Golden Palm and the Beverly Hills Film Festival are now gathered here.
Swe: Nu finns alla bloggar relaterade till Guldpalmen och Beverly Hills Film Festival samlade här.
Klicka här för att visa inläggen
...........................................................................................................