Offren för kriget i Irak och Fuats liv och bråda död 30.06.2008 "Efter fällande dom med tio års påföljd för mordet på Fuat Deniz blir det nu överklagan i Göta Hovrätt, Jönköping. 2,3,4, 7 & 8 juli hade kunnat vara lata semesterdagar på stranden men blir, för oss alla som följer käraste Fuats liv och bråda död, en ny omgång med smärta, förtvivlan och kanske en strimla hopp om att rättvisa skall skipas." |
........................................................................................................... |
Diktaturen börjar ta sin form, del jag vet inte vad 30.06.2008 För en kort sedan kom alltså FRA-lagen, däremellan kom en massa andra galenskaper, och nu kommer nästa fullkomligt absurda tecken på maktmissbruk. SR och SVT ska bli ekonomiskt beroende av staten. Vi, svenska journalister, åker världen runt för att berätta om vikten av oberoende journalistik, vikten av Public Service, om hur bra vi är i Sverige - och håller föreläsningar som bland annat finansieras av SIDA. Men nu kan det snart vara slut på det, Public Service kan komma att bli beorende av regeringen. Om en minister har mens en dag och tycker att P1-morgon suger kan han/hon bestämma att de får mindre pengar att röra sig med. Statsrådet kanske inte gillar en granskning som Kaliber eller Uppdrag granskning har gjort eller ett nyhetsinslag som gått på Ekot eller Aktuellt och därför ge SR och SVT mindre pengar att röra sig med. Har företagen inga pengar kan de ju inte göra seriös journalistik som granskar statsmakten. Hur ska vi försvara det här i våra resor på andra, mer diktaturistiska platser på jorden? Fast så är det ju med FRA-lagen och andra galenskaper som denna regering har ägnat sig, ägnar sig, åt. Nu är det dags att sätta stopp för diktaturens framfart på allvar! Men inte bara dra in handbromsen för fler galna förslag utan även riva andra, förslag som blev regler, lagar och norm. Läs mer om påhoppet på Public Service företagen här. |
........................................................................................................... |
Samba, bagiye och salsa 30.06.2008 "Varför skulle jag läsa en sportkrönika? Jag såg ju inte ens matchen, och jag bryr mig inte." "Du ska läsa krönikorna för att se att det finns ett annorlunda, kaxigare, ärligare och bättre sätt att skriva på." En timme senare: "Ok, jag förstår att offensivt och defensivt betyder försvar eller attack. Och det är väl nästan allt jag förstår rent sportmässigt av Babilona Jacobs krönika. Men du har rätt i att det är samba och bagiye över den. För det är väl bagiye den assyriska regndansen heter? Kommer aldrig glömma när du tvingade med mig på en fotbollsmatch och hela publiken plötsligt började nynna på melodin till den där regndansen. Vissa till och med dansade. Åter till krönikören, ja - hon skriver på ett gripande och coolt sätt." "Bagiye är ingen regndans din nörd, det är en folksång och en folkdans." "Ja, ja, som du vill. Jag måste också erkänna att jag älskade sportkrönikan i Dagens Nyheter. Det var mycket salsa över den. Det är just sådana skribenter vi har alldeles för få av i Sverige. De här personerna borde ju skriva i tidningarnas kulturdelar. Ok, jag ska börja kolla sportsidorna, åtminstone kolumnerna." Babilona Jacob publicerade sin första krönika hos mig, läs den här. Babbi, som hon kort kallas, är på Länstidningen under sommaren. Läs hennes senaste krönika här. Nedan från Dusan Umicevic text i Dagens Nyheter: En av killarna knockas blodig, han är inte tysk. Han är heller inte spanjor, nej han är en idiot precis som hans fjant till motståndare. Matchen är också stökig och domarna ser ut att ha svårigheter att kontrollera vissa småbråk på planen. Men de reder ut allt och klarar godkänt i matchen. Till skillnad från de vakter som passivt och oengagerat agerade vid slagsmålet jag fick bevittna tillsammans med många andra skräckslagna människor i Kungsträdgården. Skärpning. Men texten ska inte få sluta så. Den skall sluta med ett leende, signerat Patricio. - Våra killar är små, kanske skulle de behövt lite av min längd. Men de klarar sig bra ändå. Läs hela här. |
........................................................................................................... |
Jag tittar på fotboll 29.06.2008 Må bästa lag vinna. Ok, jag är kanske lite mer för Spanien. Viva Espana. |
........................................................................................................... |
Pang på och Dagens Nyheter säljer sin själ 28.06.2008 Så här kan det ha låtit på prinsens kontor i Stockholm när kuppen planerades: ”Har de ringt dig?” ”Vilka då?” ”Från prinsens kontor i London.” ”Nej, är det något speciellt? Har det hänt något?” ”Som du vet kommer han ju till Stockholm i nästa vecka. Sabrina, du vet hon på hans marknadsföringsavdelning, ringde mig nyss och sade att prinsen kräver minst två sidor i Sveriges mest prestigefyllda tidning. Fattar du?” ”Nej, vaddå minst två sidor? I vilken blaska?” ”Det måste väl vara Dagens Nyheter, vilken skulle det annars vara? Hursomhelst, hur fixar vi det. Vi kan ju typ inte muta chefredaktören. En arabisk prins kommer till Sverige för att göra business, jaha, det kan på sin höjd bli en halvsida i DN:s ekonomidel.” ”Ja, men vad tjafsar du om. Säg som det är, att vi omöjligt kan få någon att skriva ett helt uppslag om att prins Salman från Saudi kommer till Sverige för att köpa upp en stor del av Stockholms näringsliv.” ”Är du galen? Vill du att vi ska få kicken båda två? Araber går inte med på att man bara ger upp sådär. Du får fixa det på något sätt, jag skiter i hur.” Två dagar senare. ”Tja, jag har det. Vi köper mittuppslaget, fyra sidor med bilder och allt. Kostar inte mer än en mille. Vad säger du?” ”Jag fattar, du menar att vi låtsas om att det är artiklar och så har vi en liten rad längst upp där det står att det är en annons. Bra idé. Idiot. Tror du att DN skulle gå med på det? Aldrig. Du får komma på något bättre.” De lade på. Det gick två timmar. ”Tja, vi är ON.” ”Vad menar du?” ”Dagens Nyheter gick med på det. Jag pratade med annonsavdelningen som pratade med redaktionsledningen. Vi är safe. Prinsen kommer att älska oss. Han får fyra hela sidor i Sveriges största morgontidning, bild på när han skakar hand med kungen och sådär.” ”Du skämtar? Hur gick det till? Vad hände med den objektiva, fina och allmänbildande journalistiken?” ”Stålar min vän, stålar. Allt går att köpa. Det vet du väl.” "Men kommer det att se ut som artiklar?" "Yes, jag har anlitat en av Dagens Nyheters frilansare att skriva ihop dem." "Jag ska fan se till att du får löneförhöjning." |
........................................................................................................... |
IOM:s hemliga flygplan med irakiska flyktingar avslöjat 27.06.2008 Två timmar senare stod jag på den syriska sidan av gränsen. Åtta timmar till och jag var tillbaka i Amman. Syriska gränspolisen släppte inte in mig. På resebyrån sade att det inte gick några direktflyg till Sverige och att Jordan airs hade avgått och att Lufthansas, som är det andra av två bolag som flyger från Amman, skulle gå fem i två på natten. Fem i två. Jag ville bara spy av utmattning. Men jag bet ihop, bad min vän Hanna att köra mig till en frisörsalong, satte mig i klippstolen och krävde att någon av frisörerna knäckte min nacke - vilket är brukligt i mellanöstern - och sedan bli klippt. Efter att jag kunde röra på nacken igen ringde jag runt till alla vi hade intervjuat och bad dem att komma till frisörsalongen. Frisörerna hjälpte mig att ställa tre stolar och ett litet bord med mackor och kalla läskedrycker på. Ett litet kontor på en trottoar i Ashrafiye, en av Ammans stadsdelar. En efter en av intervjupersonerna dök upp och jag gjorde fick en chans att ställa kompleterande frågor till dem. Vid midnatt kördes jag till flygplatsen. Äntligen. Men trött som jag var när jag köpte biljetten glömde jag berätta för resebyrån att jag ogillar att sitta i mitten, jag vill helst sitta vid gången så att jag kan gå på toa utan att störa eller irritera och för att kunna ta ut min dator och annat arbetsmaterial ur min väska utan att behöva be någon att resa sig. Planet var självklart försenat. Men det gjorde ingenting då jag satt bredvid ett gäng unga amerikanska soldater som hade mellanlandat från Bagdad och var på väg hem. Jag vore en idiot om jag inte tjuvlyssnade på dem. Och sedan pratade med dem. De var självklart restriktiva till journalister. Halv tre bad flygplatspersonalen oss att komma till gate nr 11. En halvtimme senare bordade vi planet. Väl inne gick jag mot sittplats 33E. En ung man, i trettonårsåldern, visade mig sitt bordingkort 33D. Han pekade mot stolen i mitten och frågade mig om han kunde sitta där i stället. Mannen på 33F log mot mig för att jag skulle gå med på det. Jag hann knappt sätta på mig säkerhetsbältet innan jag somnade till rösten som berättade var nödutgångarna fanns. Men det blev inte långvarigt. Ett spädbarn skrek hysteriskt. Barnet och dess föräldrar satt två rader snett framför mig. Modern och fadern turades om att försöka få tyst på det utan att lyckas. Fadern sträckte sig mot något under sitt säte. Det var en vitt kasse med blå text. Jag kände igen loggan. OIM, Organisation International Migration, eller något liknande, stod det på franska. Jag tittade under andra säten i min närhet. Jag tittade upp mot medpassagerarna och konstaterade att jag hade hamnat längst bak bredvid ett tjugotal irakiska flyktingar som av IOM, International Organisation for Migration, skulle förflyttas till USA. Jag var på just DET planet. Jag frågade männen som satt bredvid mig om de också var irakier. Innan de hann svara såg jag att de bar kors. Ja, de är assyrier tänkte jag. De skulle säkert berätta mer om kvotflyktingsituationen för mig. Men de talade inte assyriska. De var från Basra i södra Irak och talade bara arabiska. En av, tillhör den östassyriska kyrkan och skulle till Chicago där de flesta från den kyrkan bor. Han presenterade mig för sin mor och äldre syster som satt bakom oss. Den andre är kaldé-katolsk och skulle till Detroit Michigan där de flesta assyrier från den kyrkan bor. Jag pratade med andra, både shia- och sunnimuslimer. Några av irakierna kände sig besvärade. De var alla nervösa. Nu när de äntligen var på väg till tryggheten var det någon, jag, som ställde en massa frågor. Jag blev tyst en stund och funderade. Mer än hälften av dem såg välbärgade ut, de hade rikligt med smycken och dyra äkta märkeskläder. Men en flykting behöver ju inte vara fattig.  När jag hade köpt min flygbiljett sade de att jag hade haft tur, någon hade avbokat sin biljett, och därför stod hans plats till förfogande. Männen bredvid mig berättade att det var IOM som hade ställt platsen till förfogande. Egentligen skulle alltså en irakisk flykting sitta på min plats men hans pass hade omhändertagits av den jordanska polisen och han hade inte fått tillbaka det. Jag tog fram kameran för att fotografera påsarna. Flygvärdinnorna blev upprörda. Skamset satte jag mig ned på min plats. Bland de 26 flyktingarna, som jag fick det till, fanns kristna från alla kyrkor, shia- och sunnimuslimer, barnfamiljer, ensamma unga män, en änka med två barn och en ensam gammal man som inte kunde sluta gråta. Han ville absolut inte till USA men han hade inget val. Hans land var förstört, han var hotad till livet och hans dotter hade dödats. Han visste inte heller var hans son var eller om hans ens levde. Det enda han visste var att sonen hade betalat en smugglare 18 000 dollar för att bli smugglad från Jordanien till Sverige. Nu är inte rutten mellan Jordanien och USA hemlig längre och på tisdag sänds vår dokumentärfilm i USA. |
........................................................................................................... |
Sista brevet till Sverige 27.06.2008 Jag skriver till er på mejlen från Hanoi i Vietnam (hej också FRA!), där jag befinner mig sedan några veckor. Jag har varit här av och till under hela 2000-talet och utbildat yrkesverksamma journalister, i ett projekt där de svenska skattebetalarna stödjer en demokratisk (hej FRA!) utveckling av vietnamesiska medier. Vietnam är ju numera ett land som lever i fred, men som styrs av en kommunistisk diktatur (hej FRA!). Möjligheten att uttrycka sig fritt (hej FRA!) i tryck och i etern är fortfarande är starkt begränsad och även internet är kontrollerat. Läs resten här. |
........................................................................................................... |
Det tog nästan tre år och vi har fått tåla en massa skit men det var värt det 25.06.2008 JK vet inte hur rätt han har när han säger att poliser ljuger och domstolar dömer fel. Skandalerna är dock fler än vad som kommit fram hittills - därför krävs en oberoende kommission, skriver frilansjournalisten Nuri Kino. Det är bland annat hans artiklar som ligger till grund för JK:s kritik mot polisen. Läs hela här. Ur en an artikel som jag skrev åt GP den 22 januari 2007: Varje gång en journalist publicerar något om oskyldigt dömda eller andra brister i rättssystemet, är det som om en bomb briserar. Vi får mejl, telefonsamtal och brev från personer som själva har dömts felaktigt. Det finns ingen undersökning om hur många som anser att rättssäkerheten är dålig, men en sådan borde snart komma till. Förra vintern publicerade jag ett tjugotal artiklar om rättssäkerheten i Sverige. Researchern Annica Jensen och jag läste domar, förundersökningar och spillmaterial samt intervjuade ett femtiotal personer, bland dem polischefer som ville vara anonyma. Vår undersökning visade att det brister i alla led. Vi kunde bevisa att poliser ljuger, att åklagare undanhåller bevis och att domare saknar verklighetsförankring. Hela finns här. En ledare om Annicas och mina artiklar publicerad den 31 mars 2008 började så här: I december 2005 inledde Världen idag en uppmärksammad artikelserie om polisens illegala informatörsverksamhet. Artiklarna bidrog bland annat till att polischef Tage Åströms avdelning på länskriminalen lades ned. Världen idags artikelserie som inleddes i slutet av år 2005 avslöjade mord, justitiemord, personer som felaktigt dömts till långa fängelsestraff, olaglig brottsprovokation och förödande brister i polisens hantering av vapen och narkotika. Artiklarna, skrivna av frilansjournalisten Nuri Kino, avslöjade dessutom att de informatörer och infiltratörer som används av polisen går sina egna ärenden, begår brott och tjänar stora summor pengar men undgår åtal. Läs hela här. JO, Justitieombudsmannen bestämde sig för att granska polisens informatörs- och infiltratörsverksamhet. I dag kom resultatet: – Jag menar att de erfarenheter man fått från de här sex polisoperationerna och den granskning vi gjort, visar att det måste komma till en reglering som tydliggör hur polisen får agera, vad som är tillåtet och vad sin över huvud taget inte får förekomma. Och att man i framtiden också, på ett bättre sätt, ska kunna utkräva ansvar för den som överträder dessa regler. Både polisen och åklagare har stramat upp riktlinjerna för hur den här typen av arbete ska bedrivas. Just nu arbetar också två statliga utredningar med att förtydliga vad polisen får göra. Men Tommy Sundlén på Rikspolisstyrelsen tror ändå att risken att poliser gör övertramp i dag är liten. – Jag tror inte att den är stor i dag, med tanke på det fokus som har varit på frågorna under senare år. Dessutom har vi reglerat det i våra interna föreskrifter. Läs eller lyssna på inslaget här. Under tiden för granskningen, och i samband med publiceringen, fick Annica och jag en massa skit... Ja, vad säger man? |
........................................................................................................... |
Civilpoliser i City 25.06.2008 En kompis och jag körde förbi på mästersamuelsgatan i Stockholm City när den första polismannen, han som låtsas vara cyklist, grep den misstänkte tjuven. Han höll honom hårt i armarna tills den andra polisen, kvinnan, kom och tömde hans fickor. Minuten efter anslöt sig hip-hoparen för att ta in honom till stationen. Egentligen kanske jag inte borde publicera bilden men jag tycker att det är viktigt att svenska folket får se att polisen faktiskt har bra förklädnad. Undercover polisen gör ett viktigt jobb som borde uppmärksammas mer.  |
........................................................................................................... |
REA REA REA REAlisation 24.06.2008 "Mamma, vad betyder lisation?" "Liavad?" "Lisation, det som står bakom REA?" "Det betyder REA." "Va? Varför skriver de i så fall både REA och liasation?" "Nej, nej, du missförstår. REA är en förkortning av realisation som ordet egentligen heter." "Men alla andra år har det bara stått REA på kläderna, i år står det också lisation." |
........................................................................................................... |
FRA-lagen kommer att vara verkningslös 24.06.2008 Många skrattar åt FRA, och sakta börjar en motståndsrörelse skapas. I kväll fick jag detta mejl: Ynkryggar finns det gott om. Storebror ser dig. Inte bara ser dig. Storebror kommer att höra allt vad du säger och läsa allt vad du skriver inom kort. Vem f-n valde dessa politiker som röstat fram denna lag som så flagrant strider mot vår grundlag. Flera av dessa politiker har verkligen visat vilka ynkryggar de är särskilt som de gått ut i media och sagt att de är motståndare till lagen som inkräktar på den personliga integriteten. Genom att rösta ”ja” eller lägga ner sin röst har de lämnat starka bevis på att de är just sådana ynkryggar som inte borde få EN ENDA plats i riksdagen vid nästa val. De värnar verkligen inte om våra grundläggande fri- och rättigheter. Jag har redan börjat lära mig ett helt nytt sätt att kommunicera som FRA inte kommer att kunna tyda. Inshallah. Vi är många som deltar i utbildningen. Birgitta Elfström, jurist som kämpar för mänskliga rättigheter |
........................................................................................................... |
Midsommar, Svenska nationaldagen och polska arbetare 24.06.2008 Shlomo Nuri ! Det var sååå himla sant det du skrev om den utländska ambassadpersonalen som inte visste att det var helg … Vi är sååå hemskt rädda för att bli ”personliga” vänner med arbetskamrater av någon anledning. Det kränker antagligen integriteten. Jag tänkte på det när vi hade några kinesiska arbetskamrater från Uzis (min man)jobb på middag och en av dem beklagade att han inte kunde sångerna som man sjunger på personalfesterna t ex snapsvisor för att ingen tar sig tid att lära ut dem. Får man lära sig dem på SFI? Eller Små grodorna? Eller de andra saker man gör när man firar jul, påsk osv De är inte bara ”drick så mycket så att du blir full ”- fester! Vi hade en israelisk barnfamilj (även de från jobbet) här på Midsommarafton för att just visa dem hur man firar Midsommar. Sillen var ingen höjdare, men man kan ju grilla annat... Mitt över gatan bygger de ett nytt hus, de polska arbetarna hade ingen aning om att det var helgdag den 6 juni och började som vanligt hamra och borra och spika redan klockan sju på morgonen. Uzi påpekade det lite försynt sen, och då kom deras arbetsledare och ringde på och bad om ursäkt för att INGEN hade talat om det för dem så nu i fredags, midsommarafton, var det tyst. En stor kram o varma hälsningar Alexandra |
........................................................................................................... |
Nima undrar om Reinfeldt vill titta in i hans rövhål 24.06.2008 Vill du ha en mikrofon i mitt anus, Reinfeldt? Få se om jag fattat rätt: staten har rätt att kolla mina samtal, sms, chatt, webbtrafik och e-brev. Även om jag inte är misstänkt för brott. Ex-fucking-cuse me?! Bara detta Reinfeldt? Inget mer? Vill du inte även installera kameror i mitt kök eller köra upp en mick i mitt anus? När du ändå bjudit in dig själv menar jag, och ignorerar allt vad privatliv heter. Det är så man vill skriva resten av kolumnen med caps lock intryckt. Allt blått snack om individens frihet och så blir vi Östtyskland. Tack för den Federley. Nu sket du allt i det blå skåpet. Det var 5 rösters skillnad mellan ja och nej. 67 var frånvarande! Var var de? På toa och runkade? Vi betalar deras lön och de kan inte ens fatta ett aktivt beslut utan att förvandlas till ryggradslösa amöbor som både vill äta kakan och bevaka den. Om bara sex stycken hade använt sin röst hade vi sluppit lagjäveln. "Att vara eller inte vara" ett storebrorsamhälle, är frågan så svår? Lite påtryckning från partiet och våra politiker bröt ihop och gav upp sina principer. Bra att veta. Ifall fascister än en gång tar över Europa behöver de bara mobba våra politiker lite för att få dem att gråta. Dessa landkrabbor tål inte ens stiltje! Vad gör vi när stormen kommer? Jag antar att terroristerna har fattat att de ej längre kan skicka massmejl med rubriken "i morgon inshalla riksdasshuset sprengs". Men ponera att terrorister inte har en valnöt till hjärna. Jag kan skriva persiska transkriberat med japanska alfabetet, se till att vart femte ord i texten bildar mitt egentliga meddelande som dessutom är kodat enligt en överenskommen kod där exempelvis "klipp gräsmattan i morgon" egentligen står för "skjut Reinfeldt i morgon"! Hur ska de se igenom alla trick? "Vi har en JÄTTESTOR dator." Lägg de miljonerna på utbildningen av våra barn! För att ej nämna den mest uppenbara lösningen för terrorister: vanliga brev, duvpost eller IRL-träff. Jag menar, hur klarade terrorister sig innan MSN kom? Staten ska alltså slösa pengar på ett system som ändå inte hindrar dedikerade terrorister, men garanterat kränker ditt privatliv. Detta är inget mindre än våldtäkt av svenska folket. I Frankrike hade folk tömt lastbilar med gödsel utanför riksdagen. Vad gör vi? Startar Facebookgrupper mot lagen. Nu när Lex Orwell har godkänts tänker jag i varje mejl och blogginägg ha en signatur fylld med laddade ord som bomb, suicide attack, Reinfeldt...låt megadatorn jobba för pengarna! Så länge lagen existerar bör varje svensk som ser försvarsministern Sten Tolgfors ta kort, notera tid och plats och lägga upp uppgiften på sajten www.sestorebror.nu. Bevaka hans varje steg. Ifall att han skulle ha kopplingar till al-Qaida. Man vet aldrig. Detsamma gäller de folkförrädare till ledamöter som röstade ja eller inte använde sina röster. Du hittar dem på riksdagen.se. Jag ringde riksdagen och frågade om jag fick läsa ledamöternas privata mejl. "De låter andra läsa mina mejl och har säkert inget emot att jag läser deras. De är valda av oss för att företräda våra intressen. Inte mer än rätt att vi håller koll på dem." Vad svaret blev? Ring 08-786 40 00 och kolla vetja. Ni minns den där historien om att en groda som sätts i kallt vatten som sakta värms, kan kokas till döds innan den inser att den har problem? Vi svenskar är grodan. Och spistemperaturen höjdes just ett snäpp. |
........................................................................................................... |
Fett, flyktingar och gräv 23.06.2008 I höstas gjorde Marie-Jeanette Löfgren på SR och jag två dokumentärer åt radioprogrammet Kaliber om flyktingsmuggling, läs mer här och här. Nu har Interpol äntligen slagit till mot en av de värsta smuggelligorna, läs mer här. |
........................................................................................................... |
Där satt den 23.06.2008 ”Jorå, Mike. Jämna plågor här på Lovön.” ”Congratulations till nya uppdraget! Det var väl på tiden att ni kom in i matchen. Inga domstolsbeslut behöver ni heller. Det är knappt att de låter våra killar köra så fritt, ens. Well done.” ”Thank you, sir!” ”Men inget tjuvhållande på godbitarna nu! Så ofta jag har fått påminna dig om att du skulle ha dina barn i kindergarten nu om vi inte hade hållit er om ryggen. Och så många dårar och skäggtyper ni har släppt in i det där lilla kommunistlandet, som vi behöver ha koll på. Det är time för lite payback.” ”Absolut. Ni står först på vår cirkulationslista när vi kör igång de nya systemen.” Läs hela här. |
........................................................................................................... |
Vi är visst dåliga värdar 22.06.2008 ”Jag önskar att någon hade berättat för mig och min familj att det var en stor helgdag i ert land, men ingen har berättat för oss vad man gör under helgen eller bjudit in oss för att visa. Jag tycker att det är mycket dåligt. I stället har vi sett stora fallostecken resas upp utan att förstå något av symboliken. I alla andra länder som jag har jobbat i har det varit självklart att åtminstone lokalanställda på ambassaden har bjudit till, men inte här. Inte ens ambassadpersonalen, mina kolleogar, bjöd in min familj och mig, jag antar att det har med försvenskningen att göra.” Jag lade skamset på, inte heller jag hade frågat om de ville fira midsommar med min släkt och mig. Varför vet jag inte men jag har alltid trott att utländska diplomater i Sverige firar Midsommar, Lucia Valborgsmässoafton och andra typiskt svenska helgdagar tillsammans med representanter för den svenska staten. Det borde väl ligga i allas vårt intresse att vi ses som ett bra värdland. Det borde vara självklart att marknadsföra vårt land för diplomater och andra som jobbar i Sverige. |
........................................................................................................... |
In och ut 20.06.2008 Nubar satte igång grillen. Molnet kom. Vi slog vad. Tina, Teodora och Julia trodde inte att det skulle regna. Jag envisades med att det visst skulle göra det. Ami påstod att han redan hade känt den första regndroppen. Kinda med. Vi satte oss ned och började småäta av räkor, kräftor och ostron medan vi väntade på de andra. Pang. Skyn öppnade sig. Vi sprang in med all mat. Bordsdukarna av papper var förstörda. Mina strumpor var genomblöta. Inget att göra åt, festen fick fortsätta inomhus. Ett trettiotal gäster, alla Ninips kusiner, på både hans mors och hans fars sida droppade in i små gäng. Vi rymdes inte. Solen räddade oss. Vi flyttade ut igen och hade jättekul - i en halvtimme. Det är sällan, alldeles för sällan, som vi får träffas på det här sättet. Men sååååååååå började det regna igen. Vi bar in allt. Och fortsatte festen inomhus. Vissa av oss fick sitta på golvet. Det gjorde inte festen mindre trevlig. Solen kom tillbaka senare på kvällen och vi gick ut igen. En vän ringde mig från Syrien, jag berättade om Midsommar och dess väder för honom. "Men varför firar man inte inomhus om man vet att det ändå regnar varje år just den dagen?" Det hade jag inget svar på. |
........................................................................................................... |
Glad Midsommar! 20.06.2008 Trevlig midsommar kära lärare och fritidsledare, och alla andra i vårt vackra land! |
........................................................................................................... |
Diktaturen börjar ta sin form 19.06.2008 – Stadsrådsberedningens presschef ringde mig vid ett flertal tillfällen, och tryckte på och bad mig att inte genomföra den här demonstrationen, säger Anton Holmstedt, ordförande för MUF i Linköping. Varför då? – Han tyckte att det skulle vara dålig media för regeringen, och dessutom tyckte han att det var tramsigt och onödigt. Han sa det med lite dryg ton att ville jag diskutera FRA så var det bättre om jag kunde komma upp till Rosenbad, så skulle jag få prata med några istället. Under veckan har riksdagsledamöter vittnat i talarstolen om hur tufft det kan vara att ha en annan åsikt än vad partiledningen har, i det här fallet när det gällde FRA-lagen. Centerns Fredrick Federley valde till slut ett ja före nejröst. Den svenska konflikträdslan kan bli förödande för landet. Läs hela här. |
........................................................................................................... |
Kritiserad lag genomröstad 18.06.2008 Läs mer här. |
........................................................................................................... |
Kom igen SVERIGE! 18.06.2008 Kom igen Sverige! Kom igen Zlatans knä! Känner mig upprymd. |
........................................................................................................... |
Ett viktigt mejl 18.06.2008 Om du inte har sett detta bör du läsa det: Migrationsverket utreder dödstortyr Jag känner svenska folket. De är bekväma och orkar inte bry sig över diffusa orättvisor och vaga hot som bara drabbar någon annan. Men ge dem ett konkret fall som är tillräckligt upprörande och det kan ta hus i helsike på en timme! Är detta sant, innehåller tillräckligt vidriga detaljer, och ni journalister gör ert jobb på rätt sätt då kan det bli stubintråden som får Migrationsverket att rasa samman och stoppar avvisningarna till Irak och alla andra platser folk inte borde utvisas till! Jag har väntat på detta länge. Det är för jäkligt för de enskilda som drabbas, minst sagt, men bevisad död och tortyr EFTER avvisning? och journalister som gör mesta möjliga av det är det enda som kan få svenska folket att vakna. "Vanliga" politiska och journalistiska insatser är en droppe i havet, ett utnötningskrig som aldrig kan vinnas. En plötslig chock parad med en god dos skuldkänslor över Sveriges roll i sammanhanget, det är vad som kan vända floden. Svenskar är inte lättväckta, men när de vaknar gör de det rejält! Så se för Guds och ditt folks skull till att detta inte drunknar i den i o f s nog så viktiga FRA-debatten! Gräv fram allt du kan om vad som drabbat utvisade flyktingar, helst med foton, dra i alla trådar du kan, och se till att tidningarna gör något stort av detta. Något viktigare kan du nog inte ägna dig åt just nu. |
........................................................................................................... |
Kher är mitt syre 18.06.2008 I går bestämde jag mig, än en gång, för att hoppa av. Jag orkar inte vara undersökande journalist längre. Jag orkar inte jobba med bistånd heller. Varje familjs tragiska berättelse har etsat sig fast i mitt inre. Jag är trött. Ledsen. Vill gråta. Ge upp. Men så ett litet mejl från en familj som jag skrev om i By God - Sex dagar i Amman och som nu, tack vare rapporten, har fått rätt att börja om i USA. När Nuri al-Maliki, som påstår sig vara premiärminister i Irak, säger något vänder det sig i magen på mig. Han saknar nämligen legitimitet i sitt land. ”Det har blivit mindre våldsamt, irakier kan återvända”, brukar han till exempel ljuga ihop. En del jublar, däribland den svenska regeringen. Äntligen kan man skicka tillbaka flyktingar från Sverige. Efter två veckors biståndsarbete, möten med hundratals flyende irakier, intervjuer med ett tiotal familjer, kan jag inget annat än konstatera att läget aldrig varit sämre. I går dog över femtio personer av en bilbomb i Bagdad. Det är fruktansvärt. Men det är ingenting mot det andra, vanligare, våldet som drabbar var fjärde irakisk familj. Kidnappningar, våldtäkter, avrättningar och hat är en del av den irakiska vardagen. Alla irakier, alla, varenda en har på något sätt blivit drabbade av hatet och ondskan som härjar i landet. Våldet har inte minskat. Det har ökat. Markant. Men Sverige skickar tillbaka irakier till Bagdad. De mest drabbade också - de kristna. Det kan vara detsamma som att skriva under flyktingarnas dödsdom. Vårt vackra land var för inte så länge sedan värd för en konferens om Iraks framtid. USA:s utrikesminister Condoleeza Rice mottogs som en superhjälte. Iraks så kallade premiärminister framställde sig som en räddare i nöden, men Syrien och Jordanien var knappt representerade. Jag har just kommit hem från dessa två länder som hyser flest irakiska flyktingar. Över två miljoner har flytt till Syrien och Jordanien. Inflationen skjuter i höjden. Det är svåra tider i på grund av kriget i Irak, för såväl syrier, jordanier som för flyktingar. USA har lovat att bistå med tvåhundra miljoner dollar i år. Kriget i Irak kostar de amerikanska skattebetalarna samma belopp varje dag. Iraks regering beslutar från tid till annan att ”skänka” ett tiotal miljoner dollar till flyktingarna. Irak är ett av världens rikaste länder men också ett av världen mest korrupta. Men bryr sig Sverige om något av detta? Nej. Reinfeldt kammade hem mycket attraktiva handelsavtal under konferensen. Flyktingarna då? Ingen jävel verkar bry sig. De mest prominenta gästerna som var i Sverige och minglade under konferensen och som, till skillnad mot syrierna, var representerade på regeringsnivå har ju alla tjänat på mötet. Flyktingarna fortsätter att lida. De sitter fast i limbo och ingen vet om de någonsin kommer ifrån sitt helvete. De kanske har fastnat för evigt som palestinierna i Syrien och Jordanien också har gjort. Jag är tacksam för den uppfostran jag fått som inte går ut på handelsavtal eller scoop. Jag är uppfostrad till att göra kher, välgörenhet. Mina scoop eller avslöjanden, en del av dem, räddar liv, och ska också göra så i framtiden. Om två veckor kommer nästa, läs inlägget nedan, i form av en dokumentärfilm i amerikansk tv. Jag hoppas att den kommer förändra livet för någon. |
........................................................................................................... |
Intervju med Jenny 18.06.2008 Här hemma går jag igenom materialet, de hemliga dokument vi kom över i Syrien och Jordanien, ännu en gång, för tionde gången de senaste två dagarna. Jenny har Nordberg som efternamn och är samma person som jag har skrivit en roman ihop med, läs mer här. |
........................................................................................................... |
FRA och den syriska gränsen 17.06.2008 En del ledamöter, på båda sidorna av det som tidigare kallades blocken, läser min blogg. Hoppas att ni som tillhör alliansen är modiga nog att rösta emot förslaget. Show some guts! I måndags stod jag i fem timmar på gränsen mellan Jordanien och Syrien för att få komma in Syrien. Med giltigt visum. En gränspolis och hans chef på de syriska migrationsmyndigheterna vägrade släppa in mig. Giltiga inresehandlingar eller inte. De gillade inte journalister. "Ni skapar bara problem i världen", var deras åsikt. Det spelade ingen roll att jag hade mobilnumret till en av cheferna på det syriska informationsdepartementet, och att han vänligt förklarade för gränspolisen att jag hade ett giltigt inresevisum. Det spelade inte heller någon roll att han skrek åt dem att släppa in mig. Jag återvände till Amman, Jordaniens huvudstad, och letade biljett. Det gick inget flyg förrän sent på natten. Det var dessutom försenat och jag hann inte med flyget som skulle ta mig från Tyskland till Sverige. När jag i dag argt ringde en av mina kontakter på det syriska utrikesdepartementet fick jag till svar: "Er regering har ju bestämt sig för att bli den som bäst i världen kontrollerar sina medborgare. Är det inte det som er riksdag ska rösta om i morgon?" I morgon kan vi alltså tillhöra världens värsta diktaturer. Ha mod nog att rösta emot! |
........................................................................................................... |
Sömnpiller 15.06.2008 Dag 2, jag får sömntabletter. Jag somnar och vaknar efter sex timmar. Kroppen skriker efter mer sömn. Dag 3, jag får sömntabletter. Jag somnar inte. Jag vankar av och an i rummet. Försöker koppla upp mig på nätet, men hotellet har problem med bredbandet. Jag har inget att läsa. Lägger mig ned på sängen för att skriva något men kan inte koncentrera mig. Jag vill riva tapeterna. Klockan sju knackar jag på hos Jenny för att väcka henne. Vi måste börja jobba. Hon tittar på mig, säger att jag ser ut som ett troll och undrar om jag har sovit. ”Oj, du tog uppiggande piller. Jag glömde tala om för dig att förpackningarna ser likadana ut. Klockan är kvart över ett och vi har just avslutat vårt möte med vår chaufför Hanna och fotografen Hazeem. Det blev många skratt. Men också sorg. Spioner. Terrorister. Angivare. Våldtagna. Maffiosos. Politiker. Präster. Imamer. Kidnappade. Barn. Föräldrar. Mördare. Döda. Vi försökte komma ihåg vilka vi träffade först, vilka vi intervjuade, var vi gjorde det och vad deras historia var. Det enda jag mindes var att vi inte hade ätit en enda ordentlig middag. I stället fyllde jag en påse med nötter, glass, chips och vatten. Det blev vårt näringsintag fram till klockan tolv då vi satte oss ned för att äta frukost, lunch och middag. ”Det känns som om vi har varit här i tre veckor och inte tre dagar”, kläckte Jenny ur sig när ingen av oss kunde komma ihåg hur dag tre, alltså lördagen den 14 juni, började. Om fem och en halvtimme flyger Jenny tillbaka till New York och jag hämtas av en taxi som kör mig tillbaka till Damaskus och biståndsarbetet. Men vänta! Var det som vi gjorde i Amman inte att bistå? Jo, journalistik är en mission. Vi kommer, förhoppningsvis, ändra livet (till det bättre) för hundratals, kanske tusentals flyktingar via vår dokumentär. Nu ska jag packa. God natt! |
........................................................................................................... |
Vi har varit i Amman i tre dagar 14.06.2008 DAG TRE. En kidnappad femåring. En vacker man som dog i Irak-Irankriget. En änka som inte har sminkat sig sedan dess. Kiss i min sko. Batterier som tar slut mitt i intervjun. Jesus i backspegeln. En backe som är så brant att man åker rakt ut i himlen. En muslimsk fotograf i soffan hos en syrisk-ortosox präst som delar ut guldklockor. Scandic Hotell i Amman. Med världens äckligaste frukost. Allt inlagt i spad, typ. Knarkarglasögonen. Femtio familjer som ska skrika i mitt öra på samma gång. En buddhist som vill försöka få alla att meditera. Konspiratören som vill konvertera alla. Helst innan han röker ihjäl sig. Var är min chokladglass? Humörsvängningar. En spion som inte kan sluta prata. En kollega som springer ut precis när vi håller på att avslöja honom. Ta inte på min man, sade kvinnan i slöja när jag skulle kindpussa hennes man. Herregud. Kebab kebab kebab och grillspett. Och en massa varmt, kladdigt te överallt, med små godisbitar bredvid. Vi hamnade i Baath-partiets högkvarter, i ett litet stenhus bakom höga buskar. Generalen hade inget toalettpapper heller. Jag har kissat hos så många konstiga typer idag. Han undrar var han kan få asyl någonstans. Han hade torterarblicken. Brasilien? Lycka till. Tur att vi kom därifrån. Sedan åt vi lunch på ett jordanskt Disneyland. Med en sprutande fontän. Vårt bord blev kontor och Nuri skrev ner alla nummer men glömde skriva upp namnen bredvid. Sedan var vi tvungna att ringa alla en gång till, för att reda ut alla case igen. Redan då började jag bli trött. Vad handlar den här jävla storyn om egentligen? Tre avhuggna fingrar. Ett barn som aldrig fick födas. Drakflygning; där en drake fastnade i en annan. Snarkljud in i mikrofonen. Tolken som gör en egen intervju och skiter i att översätta. Amerikanska powerbars. Till slut blev vi infiltrerade av den amerikanska armen. Och skrämde livet ur honom när vi sade att vi var Pentagon och Jordanien våra vänner. Många fula bilder på oss med putmagar. Vi har blivit så gamla nu. Men det är inte tråkigt. Vi hade ingen aning om var vi bodde. En timme eller fem minuter. Det spelar ingen roll längre. Får man sova någon gång. Hur blev det så här? Jag har varit här i fem år nu. |
........................................................................................................... |
Du är bevakad 12.06.2008 Hej Nuri Du har väl inte missat att regeringen tänker införa avlyssning på oss alla utan någon som helst misstanke? Den 17:e Juni ska dom rösta om avlyssning och det innebär att FRA får arbeta lagligt så som dom gör i smyg nu. Nätneutralitet ligger mig varmt om hjärtat och du som journalist har mycket att förlora på att ord som källskydd, anonyma tips eller tystnadsplikt plötsligt tappar värde då vi inte längre kan garantera sådana saker. FRA kommer framöver få avlyssna allt som passerar rikets gränser, vilket i praktiken är all information då det inte går att sortera ut vart trafiken går och dessutom går internettrafik stora omvägar ut ur landet många gånger. Mig veterligen är det bara Kina och Saudiarabien som lagligt avlyssnar på detta sättet, ska vi bli tredje landet i världen som tycker detta hör hemma i vår fria demokrati? Det finns massor av information på nätet om detta, men det finns ingen debatt och troligtvis kommer det röstas fram utan att nån agerar emot. Jag kontaktade min riksdagsman för länet och de förstod att alla inte samtycker, men kommer rösta FÖR förslaget. Jag tycker du ska ta upp det, vi kan inte låta nåt så stort bara glida igenom. Regeringen är inte Sverige, folket är Sverige... |
........................................................................................................... |
En dikterar två antecknar 10.06.2008 Hursomhelst. Efter att polismannen i dörren haft roligt åt mig och min förlorade kamera i några minuter och fått sina fem kollegor som också stod utanför stationen att skratta högt några gånger leddes jag in. Först var vi hos chefen som var en glad och munter man som envisades med att berätta ett skämt innan jag redogjorde för anledningen till att jag befann mig på den slitna och dammiga polisstationen. ”Slaven frågade sin mästare om han fick leka mästare en dag. Mästaren gick med på det, men inte en hel dag utan under en middag. Slaven kläddes upp till mästare och fick instruktioner om att härma sin mästare i allt. Mästaren lade sin linneservett på sitt knä, slaven gjorde detsamma. Mästaren tog kniven i höger hand och gaffeln i den vänstra, så även slaven. Mästaren sneglade mot slaven några gånger och tyckte att hans underhuggare gjorde ett mycket bra intryck vid middagen. Fejkningen hade lyckats. När middagsgästerna hade gått satte sig mästaren och slaven för att diskutera middagen. Mästaren frågade slaven hur han själv hade upplevt sin middag som mästare. Slaven svarade att han tyckte att han klarade sig mycket bra men att han inte förstod varför mästare var tvungna att hålla för munnen med vänster hand medan de åt upp en liten trästicka som de häll med höger hand när de hade ätit färdigt maten.” Två av de sex polismän som fanns i rummet skrattade högt, de andra fyra tyckte antingen inte att det var roligt eller så förstod de inte. Jag skrattade dock, vet inte om det var för att jag tyckte att det var roligt att slaven åt upp tandpetaren eller för att jag ville vara polismästaren till lags. En sjunde polisman tillkallades och jag leddes in i ett annat rum där en åttonde polisman låg på en säng och sov. Polismannen som ledde in mig i rummet gick ut ur det och jag satt ensam kvar med den som sov. En minut senare kom tre nya polismän in. De presenterade sig med förnamn och tryckte min hand, sedan satte sig två ned medan den tredje som verkade vara chefen hellre stod upp eftersom han hade ont i ryggen. Hans uniform hade samma kamelfärg som de andras men skilde sig lite i modellen. Han förhörde mig. Han ställde frågor och jag svarade, sedan upprepade han mina svar som de andra två antecknade. Jag frågade hur det kommer sig att de måste vara tre, en som dikterar och två som antecknar. ”Vi måste ha en kopia i stationens dagbok och en i boken för anmälan över försvunnet.” ”Har ni ingen kopieringsapparat?” ”Nej, men de flesta polismän är snabba på att skriva.” En timme senare hade vi avverkat svensk fotboll, svenska tjejer (som de tycker verkar vara för smala), arabiska tjejer, internationell politik och en färdig polisanmälan. |
........................................................................................................... |
Votering om folkmordet Seyfo i Sveriges Riksdag i morgon 10.06.2008 Folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker inleddes för mer än nio decennier sedan, år 1915, men frågan är fortfarande lika angelägen, inte minst som förnekandet av brottet fortsätter. Folkmordet, eller ”utrotningen” som det kallades i internationella medier och av dåtidens diplomater, skedde visserligen i skydd av första världskriget men ändå inför ”öppen ridå”. Under den korta tid som efterföljde Turkiets nederlag år 1918 fram till den turkiska nationalistiska rörelsen, ledd av Mustafa Kemal, kom till makten, diskuterades utrotningen av armenierna öppet. Politiska och militära ledare ställdes inför rätta, anklagade för ”krigsbrott” och ”begångna brott mot mänskligheten”. Flera befanns skyldiga och dömdes till döden eller fängelse. Under dessa rättegångar uppdagades horribla detaljer om förföljelserna av minoriteterna i det osmanska imperiet. Turkiet gick således igenom en fas lik den som Tyskland upplevde efter andra världskriget. Processen varade dock inte länge. Uppkomsten av den turkiska nationella rörelsen och upplösningen av sultanatet ledde till att rättegångarna avbröts och att de flesta av de anklagade frigavs. Så gott som hela den återstående kristna befolkningen – armenier, assyrier och greker – fördrevs från områden där de bott i tusentals år. Majoriteten av rättegångsunderlaget och protokollen försvann och Turkiet gick in i en period då man försökte att sudda ut alla spår av armenisk existens i Anatolien och det historiska Armeniska höglandet till öst. Läs hela här. När jag var med och producerade Det Ohörda Ropet, en dokumentärfilm om folkmordet, iklädde jag mig rollen som djävulens advokat. Folkmordet hade inte inträffat om inte vi genom dokumentation från arkiv kunde bevisa det. Det slutade med ett öppet magsår. Vetskapen om att västvärlden kände till folkmordet men inte brydde sig om att stoppa det var för mycket för min mage. Läs artiklar jag har skrivit här och här.  |
........................................................................................................... |
Konferens om assyriers framtid i Irak i Bryssel 10.06.2008 |
........................................................................................................... |
Fine, Whatever . Och miljontals flyktingar är lämnade i sticket 09.06.2008 Det var alla presidentens män. Och så var det några små, fega män. Scott McClellan var en av dem. Sedan var det ganska många värdelösa journalister, som inte bråkade tillräckligt mycket. Det är min kategori. Här är vi nu. Fem år senare. 525 miljarder dollar senare. Fyra tusen döda amerikanska soldater. Minst sjuttio tusen döda irakier. Fyra miljoner på flykt. En hängd diktator. Ett okänt antal torterade och fängslade, på obestämd tid, utan rättegång. Fine. Whatever. Och jag skriver från Jeramana, en av Syriens stadsdelar, som är epicentrum för en humanitär katastrof. Fine. Whatever. Läs hela Jennys viktiga och välskrivna krönika här. |
........................................................................................................... |
Jag var for trott 08.06.2008 "nu stanger jag av internet och ater nattamat med volontarerna, du skulle bli kar i varenda en av dem, tre har varit kidnappade, fyra av sju har ett eller tva syskon som har blivit slaktade, tva av sju har blivit valdtagna" Jag var for trott for att skriva nagot inlagg pa bloggen. Min dator ar kvar pa kontoret, jag skriver fran klostret, darav inga prickar over vokaler. |
........................................................................................................... |
Grattis mitt vackra och på många andra sätt underbara hemland på nationaldagen 06.06.2008 |
........................................................................................................... |
Bilder i anknytning till texent i inlägget innan 06.06.2008     |
........................................................................................................... |
Det vänder sig i magen på mig 06.06.2008 Glada över att få slippa vara en del av den stora grupp, över en miljon irakiska flyktingar utan att ha något att göra, sprang volontärerna mot minibussen som hade hyrts för dagens. Flyktingar i Syrien har nämligen inte arbetstillstånd. Tröttheten var bortglömd. Bussens dörrar gick inte att stänga, något man bara skrattade åt. Två timmars bilfärd och vi var framme i Seydnaya, en av Damaskus förorter. Mest känd för att den syrisk-ortodoxe patriarken har sitt säte där. Vi var alla på bra humör. Under färden nämnde vi inte ens kriget i Irak, eller livet som flykting, i stället berättade vi roliga historier och sjöng med i låtar som de har laddat ned i sina mobiltelefoner. Jag kände mig lycklig i själen över flyktingarnas (AAS:s volontärers) överlevnadsförmåga. Väl i kyrkan ställde vi i ordning livsmedlen på borden. En burk tomatpuré, en burk marmelad, en burk med pålägg av kycklingfilé, ett kilogram ris, ett kilogram socker, en liter olja, en påse te och en liten påse torkad mjölk. Halv ett var allt snyggt uppställd på borden. I väntan på flyktingarna spelade vi bordtennis. Jag var en av de sämsta på pingis när jag var barn. Nu slog jag alla. Klockan ett var det tjockt med flyktingar på kyrkans gård. ”Men ni har ju bara ransoner för femtio familjer” konstaterade jag och tittade på en av volontärerna. ”Ja, först i kvarn mal. Vi har bett en irakier att registrera familjer. De första femtio som han har skrivit ned namnen på kommer att få mat”, svarade han och ryckte ledset på axlarna. Kaos utbröt. Flera personer skrek att det var orättvisst. Att mannen bara hade registrerat sina vänner. Två kvinnor sade att bara östassyrier hade registrerats eftersom Assyrian Aid Society´s styrelse består av personer tillhörande Österns Assyriska kyrka. En man kom fram till mig och skrek i mitt öra att de flesta var syrisk-ortodoxa. ”Jag är väl inte dum, annars hade de väl valt en annan kyrka. Varför delar de ut maten i en syrisk-ortodox kyrka?” Två kaldeisk-katolska kvinnor var övertygade om att det var de som blev diskriminerade. Wilson gick igenom registret innan dörrarna öppnades. Inget av det som hade skrikits stämde. Flyktingar från alla kyrkor var representerade. Vi öppnade dörrarna. Flyktingarna fick komma in två och två, visa pass och dokument som bevisar att de är registrerade hos UNHCR, FN:s flyktingorgan. Jag gick ut. Kön var lång. De femtio som hade turen att komma med på listan stod snyggt uppställda. Andra stod bakom med böjda huvuden och flera av dem, både män och kvinnor, grät tittade mot mig och pekade mot sina barn. Det var ett av de svåraste ögonblicken i mitt liv. Hur berättar man för ett hungrigt barn att först i kvarn mal? ”Du är han. Journalisten. Jag känner igen dig. Min man är i Södertälje, snälla hjälp oss. Han är rädd för att få avslag”, sade en kvinna högt. Hennes ord spred sig som en löpeld. Tre kvinnor till som har sina män i Södertälje hämtade sina barn och visade upp dem för mig. ”Min man har inte ens sett sin son som är ett halvår gammal. Titta här och här, det är ärr efter att han har opererats för hjärtfel. Om Sverige skickar tillbaka min man till Bagdad kommer han att bli dödad och vi kommer att svälta.” Fyra andra kvinnor har också sina män i Sverige. En av männen har fått avslag, en annan har fått uppehållstillstånd och två har inte fått svar ännu. Jag tog mig tid att noga lyssna till allas öden. Jag förde anteckningar, fotograferade men sade som det är att jag inte vet om jag kan göra mer än att låta deras röst bli hörd. ”Jag är änka, skäms ni inte? Ger ni mat till dem som har män att försörja dem och låter sådana som jag att svälta?” avbröt en nionde kvinna oss. Hon tag i min arm och förde bort mig från de andra. Jag försökte trösta henne utan resultat. Till sist tog jag fram femhundra syriska lire och gav henne. En av volontärerna som hade sett mig ge ”änkan” pengar skrattade åt mig. ”Hon är frånskild och inte änka. Hon har dessutom två söner i Australien som skickar henne pengar. En väninna berättade häromdagen att hon, den så kallade änkan, har fått asyl i Australien. Hon var den sista du borde ha gett pengar.” Jag hade blivit lurad. När vi lämnade kyrkan stod det fortfarande en folkmassa och skrek ut sin besvikelse. Flyktingarna har inte fått mat från varken FN, Röda halvmånen eller någon annan organisation på över två månader. På söndag fortsätter utdelningen av matransonerna, denna gång i Jeramana och till tvåhundra familjer… I ett område som hyser hundratusentals flyktingar. |
........................................................................................................... |
3 dollar om dagen 05.06.2008  |
........................................................................................................... |
Mina ögon känns som sandpapper 05.06.2008 Jag sitter på min säng i klostret där jag bor. Underbara nunnor har gett mig en sladd för bredband, mycket snabbt sådant, att använda i mitt rum. Dagen började med att min vän Hanna ringde från Amman och ville ha hjälp att få loss ett pass från jordanska myndigheter. En assyrisk man blev brutalt dödad i Bagdad för två månader sedan. Föräldrarna och fyra systrar befann sig på flykt i Amman när de fick beskedet. De har inte slutat gråta sedan dess. För två veckor sedan fick de besked om att de har antagits som kvotflyktingar till USA. Något som borde glädja dem i alla fall lite grann. I dag fick den ena av systrarna veta att de jordanska myndigheter som omhändertog hennes pass vid en rutinkontroll för en månad sedan vägrar ge tillbaka det. I stället vill de att hon ska bli deras ögon och öron, enligt henne själv, i ett flyktingkvarteren. Jag ringde UNHCR i Amman som lovade att ta tag i det. På söndag går nämligen planet till USA, om hon inte kommer med på det så kan placeringen till USA komma att annulleras. Flera andra irakier har råkat ut för liknande. På lördag, i morgon är alla myndigheter stängda i den muslimska delen av världen, får vi veta hur det gick. Jag ska inte ge upp utan kommer att ringa den amerikanska ambassaden i Amman i morgon. I Damaskus har jag intervjuat femton av de tusentals familjer som Assyrian Aid Society har registrerat. Ingen av familjerna har klarat sig helt. Alla har någon familjemedlem som antingen har dödats (de flesta), kidnappats, våldtagits… Jag skulle vilja ta hem de flesta av dem, speciellt barnen, hem till mig. Under mina år som journalist har jag mött mycket elände men inget slår flyktingsituationen i Syrien. Och i allt mörker så orkar de glädja sig åt Assyriskas, fotbollslaget, vinst i Sverige tidigare i kväll. Nu ska jag försöka stänga av hjärnan och sova några timmar. I morgon ska AAS dela ut mat till de mest behövande och jag måste samla energi. Bland de jag träffade i dag fanns en spion utbildad av amerikanerna som de vägrade hjälpa när han avslöjades. Dokument som amerikanerna undertecknat bekräftar det. En annan var Tariq Aziz advokat. Av amerikanerna ses han som fiende för att han har försvarat en baathist, av irakierna ses han som fiende av samma skäl. God natt! |
........................................................................................................... |
En svart och en pensionär 05.06.2008 När Amerikas förenta stater grundlades 1789 räknades en svart man bara som tre femtedelar av en människa, när antalet platser i representanthuset skulle bestämmas utifrån folkmängd i de olika delstaterna. Det ändrades efter inbördeskriget. Nu, mer än två hundra år senare, ska sonen till en svart getbonde försöka få ihop fler röster än sonen till en vit amiral i ett presidentval. Vill ni veta - och bättre förstå - vad det amerikanska valet kommer att handla om i höst läs mer här. |
........................................................................................................... |
Kontantkort och tumavtryck 05.06.2008  |
........................................................................................................... |
Ministern, inlägget från i går 04.06.2008 När vi klottrat ned några stolpar växlade vi om till att diskutera framtiden i Irak för irakier i allmänhet och assyrier, som också kallas syrianer och kaldéer i synnerhet, valet i USA och flyktingsituationen i Syrien och Sverige. Självklart frågade killarna som kom och hämtade oss på flygplatsen hur det går för Assyrisa. Fotbollslaget alltså. Två timmar senare tog vi en taxi till klostret vi skulle bo i. Men det var stängt. I stället körde vi runt och letade hotellrum. Alla hotell under fyra stjärnor var antingen fullbokade eller smutsiga. Wilson tyckte inte att vi kunde bo på ett hotell som kostar tolvhundra kronor per natt och person. Det skulle inte se bra ut inför volontärerna som jobbar gratis. Jag höll med. Det blev inget lyxhotell. Vi satte oss ned på en restaurang, där alla anställda är irakier, fast flyktingar enligt syrisk lag inte får jobba, och åt en brakmiddag. Klockan fem på morgonen. De fyra ungdomar som kommer att assistera oss under resan blev mycket glada åt den goda maten, frågorna jag ställde och Wilsons berättelser från Sverige. Sex på morgonen tog vi en ny taxi till klostret. Dött. Ingen öppnade. Vi åkte till kontoret. Vi kunde lika gärna tillbringa vår första natt där. Vid ytterdörren frågade de unga herrarna varandra om nycklarna. Dött. Ingen av dem hade några. Och jag hade tvingat hem den ende med familj, han tog med sig nycklarna. Vi ringde på. Flera gånger. ”Ministern” öppnade. Vi bad om ursäkt. Hon sade att det var lugnt och gick och lade sig igen. Wilson och de fyra volontärerna började att gå igenom registret av flyktingar och annat administrativt arbete. Jag gick också och lade mig. Det ena av kontorets rum är nämligen sovrum med fyra sängar och en madrass på golvet. Tre timmar senare vaknade jag av ministerns elektriska tandborste. Jag gick upp, tvättade ansiktet, steg in i köket och hälsade de tre volontärerna som drack te en god morgon. De vågade knappt titta mig i ögonen. Myten om superjournalisten har kommit i kapp mig. Jag ställde mig för att diska. En av dem ställde sig snabbt upp och tog disksvampen ur min hand. De andra tre protesterade högt. ”Ministern” har verkligen varit minister, i den första irakiska regeringen efter att Saddams störtades. Hon doktorerade i kemi i Polen när hon fick erbjudandet att bli forsknings- och teknologi minister. En tjänst hon inte kunde tacka nej till. Mellan maj 2005 och maj 2006 var hon ett av 33 irakiska statsråd, och en av tre assyriska ministrar. Nuri al-Maliki som är premiärminister i Irak i dag, och kom till posten med hjälp av valfusk, tillhörde samma parti som den premiärminister som var hennes chef. De två herrarna bråkade om partiordförandeposten och al-Maliki vann. Hon och jag dricker ett glas te till medan vi väntar på Internetuppkopplingen. Vi börjar med att prata om hennes tid som minister. ”Varför är du i Syrien?” ”Jag söker visum till Sverige.” ”Sverige?” ”Ja, jag har två bröder i Eskilstuna och saknar dem.” ”Har du fått visum?” ”Nej, men jag har diplomatpass så det ska nog inte vara några problem.” Assyrian Aid Societys volontärer droppar in en efter en och presenterar sig. Det är ett glatt gäng flyktingar som genom hjälporganisationens verksamhet har fått tillbaka livsglädjen. De har ett uppdrag. När jag skriver det här är klockan elva på förmiddagen och vi ska ha vårt första riktiga möte klockan tolv. |
........................................................................................................... |
Arbetet igang 04.06.2008 Nar jag hade gett upp om min dator, och satte mig utmattad for att klaga, sade tva av vara killar att de ville titta pa den och se om de kunde fixa den. Tolv minuters brak mellan dem och datorn var lagad. Nu ska jag forsoka laga mig sjalv genom att sova nagra timmar. |
........................................................................................................... |
Jag jobbar och har det bra fast inget fungerar 03.06.2008 Men ni kommer inte att kunna lasa blogginlagget eftersom min dator ar helt dod. Fraga mig inte varfor. |
........................................................................................................... |
Journalistik när den är som bäst 02.06.2008 Kaliber är enligt min mening ett av Sveriges viktigaste magasin för undersökande journalistik. Kanske det viktigaste. Vill ni veta mer om hur Sverige, och en del av resten av världen egentligen ser ut läs mer om, eller lyssna på, "Så gick det sen", här. |
........................................................................................................... |
Nästa gång? 02.06.2008 Jag sitter på en uteservering, äter frukost och bläddrar i tidningarna. Han begraver sitt ansikte i de stora händerna och hans axlar hoppar upp och ner. Några unga killar på bordet bredvid stirrar på honom innan de återgår till att med sina sugrör blåsa papperskulor på varandra. Han suckar djupt och tar sig samman. Han ber om ursäkt. Han förstår inte vad som tagit åt honom. Han grinar för minsta lilla. Sova kan han inte göra längre. På nätterna ligger han vaken på sin madrass i den lilla tvåan som han delar med fem andra irakiska män. Han lyssnar till deras suckar och hur de vankar av och an över golvet. När solen går upp över miljonprogramstaken radar de upp sig utanför den enda toaletten med sina tandborstar och rakhyvlar. Läs hela här. |
........................................................................................................... |
Snyggaste klockan, en vacker kyrka och Tusen och en natt 01.06.2008 I går var jag på en väns bröllop. Ett mycket vackert sådant. Vigseln hölls i Hedvig Eleonora kyrka beläget vid Östermalmstorg. Två präster, en svensk och en syrisk-ortodox, hade sällskap av två diakoner och två sångerskor. Efter den ro-, kärleks- och själfulla stunden i kyrkan bussades vi till Hagaparken i Solna. Brudparet kom efter i vagn och häst. Chauffören i hög hatt, frack och handskar körde självklart en annan väg än bussarna. Han körde genom Stockholms vackra norra gröna del. Ingången till växthuset på Hagaparken hade inretts i Tusen och en natt miljö, och det satte prägel på resten av det påkostade bröllopet. Vi var över fyrahundra gäster. För mig kändes de som få. Mina etniska svenska vänner däremot häpnade över ”det stora antalet gäster”. Och ännu en gång kom frågan ”hur har de råd?”. Jag visade kuvertet jag hade i innerfickan och berättade att alla skjuter till. I stället för att ge brudparet en vas eller något liknande så ger vi dem pengar. Kalaset betalas av alla närvarande och brudparet slipper få tio likadana kaffekokare. Musiken stod Aboud Zazi med band för. Godis för våra öron. Diskjockeyn var inte mycket sämre. För att inte tala om magdansarna och rapparen med Haddad som efternamn. Så gott som alla var rätt klädda - anpassat efter väder och årets kollektion. De flesta damer hade de sjalliknande klänningarna som började invadera bröllopen redan i fjol. I år är färgerna skarpare på ett diskret vis. Snyggt. Elegant. Coolt. Fast damerna var nog de som fick vänta på herrarna innan de lämnade hemmets boning inför just detta bröllop. Alla, i alla fall nästan alla män hade noggrant valt ut varje liten detalj i sin utstyrsel för att visa att de tillhör Stockholms andra brats, Mellanösterns. De flesta av dem framgångsrika entreprenörer. Själv hade jag hade en mörkgrå linnekostym, en kritstrecksrandig skjorta i blått, blanka, spetsiga skor från Istanbul och Bvlgari-klocka med tillhörande ring. Självklart också en liten blå tygbit som gick ihop med skjortan elegant nedstoppad i kavajens bröstficka. Och eftersom jag hade kul hade jag ett ständigt leende på läpparna. När jag inte åt eller samtalade det vill säga. Man bjöd nämligen bland Mellanösterns bästa kök och intressanta människor att prata med fanns det gott om. Efter att ha minglat och pratat med min väns, brudgummens, gäster som härstammar från så gott som alla världens hörn gick jag in i själva festlokalen, alltså Hagaparkens växthus. Den första jag mötte var Maria, en barndomsvän från Södertälje, som jag inte har träffat på säkert femton år. ”Det här är Nuri, han var min hjälte när vi var små”, sade hon och presenterade mig för sin väninna. Jag fattade ingenting. Snygga Maria hade väl aldrig sett upp till mig? Och varför skulle hon göra det? Det enda jag mindes var att vi hade jättekul. Vi var ett gäng som jämt hängde och hittade på det ena galna upptåget efter det andra. Maria påminde mig. Hon var tretton och hade för första gången fått åka bussen ned till stan ensam. Hon och en kompis skulle gå på bio. Men hon kom inte så långt. När hon gick ned från bussen möttes hon av ett gäng skinnhuvuden som misshandlade henne brutalt. Mina kompisar och jag kom förbi, såg skinnhuvudena slå en mörk tjej och slog ned dem. Jag kramade Maria till dess hon blev lugn. Hon var illa däran och vi följde med henne hem. Sedan den dagen är vi vänner. Det blev många sådana tillbakablickar på bröllopet. Bland andra hade brudgummens äldre bror alltid ett gott öga för mina flickvänner. Ungdomen. Vilken tid. Men vi kanske inte är så gamla i alla fall. När man samlas på det sättet blir mycket sig likt. Om inte annat så ska man bräcka varandra. Gårdagens tävling bestod bland annat i vilken herre som hade den dyraste klockan. I morgon ska jag till Syrien. Mycket är visst förändrat sedan vi var tonåringar. Vi har gått vidare i livet. Men jag skulle aldrig, aldrig vilja byta ut min barn- och ungdom med alla släktingar och vänner mot något. Det är den som har gjort mig till den jag är. Det är de som har gjort så att jag kan ge den i att sova och i stället kämpa i sex månader, så gott som dygnet runt, för att få igång ett biståndsprojekt i Syrien… Tack kära släktingar och vänner (från förr och nu) för all värme och kärlek! Oj, när jag nyss gick igenom min kavaj hittade jag kuveret som jag visst glömde att överlämna till brudparet. Det får bli av när jag kommer tillbaka till Sverige. Nemer, tack för ett fantastiskt bröllop och må du och Ann-Chatrin (hoppas jag har rätt stavning) bli lyckliga i alla era dagar. |
........................................................................................................... |
|
Blog archive August, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE |
Blog series
Oskyldigt Dömda
Många läsare har hört av sig och vill ha inläggen om Oskyldigt dömda, med mitt krav på att man ska tillsätta en justitiemordskommission, samlade på en plats. De finns nu samlade i denna låda. Jag skriver på flera nya inlägg i detta ämne just nu.
Klicka här för att visa inläggen
...........................................................................................................
Golden Palm
Eng: All blog entries related to the Golden Palm and the Beverly Hills Film Festival are now gathered here.
Swe: Nu finns alla bloggar relaterade till Guldpalmen och Beverly Hills Film Festival samlade här.
Klicka här för att visa inläggen
...........................................................................................................