Nuri Kino

Årskrönika 31.12.2006
Category: BLOGG Language: SVENSKA

Flera satellitsända tv-kanaler på arabiska tar i dag, nyårsafton, parti för Saddam Hussein. De uppmanar till heligt krig mot USA, dess allierade och resten av västvärlden.

”Alla araber, alla muslimer borde se avrättningen som en skymf och ta till vapen. Vi ska visa dem att man inte behandlar en arab på det sättet. Ingen kan få oss att tro att det inte är USA som beordrade att avrättningen kom nu, lagom till en av våra viktigaste helger och till västvärldens firande av det nya året.”

Detta uttalande hör jag medan jag tänker ut min årskrönika. Vad har jag varit med om 2006? Mycket, väldigt mycket. Gott och ont! Mitt kusinbarn och min kusin har dött. Jag har också upplevt sorg på grund av annat.

Året började med att jag fortsatte min undersökning av bristerna i det svenska rättssystemet. Det blev för mig väldigt klart att rättssäkerheten inte är självklar.
Jag fick erfara hur vissa med näbbar och klor försöker dölja bristerna och till och med försvara dem, en av dem är den förre justitieministern Thomas Bodström.

Längre in på 2006 fick jag en ny erfarenhet. Många svenska journalister tål inte kristendom. De gav sig öppet på mig för att jag, som är född och uppfostrad till att vara kristen, öppet sade att jag är det. Man skulle aldrig våga ifrågasätta någon som är muslim men man tar sig rätten att göra det vad gäller kristna.

”Man kan inte vara undersökande journalist och säga att man är objektiv och samtidigt tro på att någon har gått på vatten.” Sådana uttalanden har jag fått utstå.

I februari lämnade jag in, efter att i månader haft den i fickan, munstycket till ett vapen. I mars lämnade jag in hela vapnet. Ett vapen som hade legat i polishuset i alla år och som skulle ha kunnat vara det som Olof Palme mördades med.
Myndigheterna kom fram till att det inte var rätt vapen. Mannen som gav mig det hävdar fortfarande att det kan vara rätt vapen och att man inte undersökte det tillräckligt grundligt.

I april mottog jag som första icke-amerikan Guldpalmen, ett av världens finaste priser, på Beverly Hills Filmfestival. Det var också första gången priset gavs till en dokumentärfilm och inte en påkostad spelfilm.
De nio dagarna som jag var i Hollywood var däremot som en spelfilm, en komedi och en del av ett drama utan like.

I somras stod jag på Kungsträdgårdens scen och mottog Blatte de Luxe, ett nyinstiftat pris till personer, i mitt fall journalister, som gjort något för att förbättra världen.

Och sedan har det rullat på. Jag har också tilldelats andra fina utmärkelser som Årets assyrier, Suryoyo of the year, Assyrian of the year.

Mycket av min vakna tid har ägnats åt mitt folk, assyrierna (syrianerna och kaldéerna). Jag har gjort allt jag kunnat för att göra våra röster hörda världen över. Den kampen kommer att fortsätta och också intensifieras under år 2007.

I Stina Lundberg Dabrowskis bok som jag nyligen köpt och börjat läsa, frågar hon Dalai Lama vad meningen med livet är. Han svarar:

”Det är väldigt viktigt att använda livet meningsfullt och konstruktivt. Det betyder lycka, maximal lycka. Hur ska du utveckla lycka? Jo, om du tar hand om andra, gör gott för andra, då blir du en lyckligare människa. Om du negligerar andra, eller utnyttjar andra, då förlorar du. Så därför är att ta hand om andras intressen mer, ditt enda intresse. Så därför känner jag att liv fyllt av medkänsla är konstruktivt liv, lyckligt liv, meningsfullt liv.”

I min kultur säger vi cher. Gör gott och du kommer att mötas av gott.

Med cher i bakhuvudet har jag också lyckats med många undersökningar. Strax före jul publicerades i tidningen Metro mina artiklar om iransk spionageverksamhet i Sverige, som underlag har jag bland annat haft UNCR:s och Säpos hemligstämplade dokument.

I höstas publicerades jag i SVT:s Aktuellt med ett gräv som innebar mycket detektivarbete och tog nästan fyra månader och gav mig mycket huvudbry. Toppchefer på Byggnadsgaranti, en del i Skandia och if, hade under många år och på ett på ett kriminellt sätt tillskansat sig många miljoner.

I mellandagarna publicerade Ordfront en lång artikel som jag skrivit från den forna Sovjetrepubliken Georgien. Jag bevisade att arresteringen av generalen Boris Ivanov var felaktig och att polisen hade planterat bevis mot honom. Resan till Georgien fick mig att helt tappa förtroendet för mainstream media. I flera ledande tidningar världen över kunde man läsa att arbetslösheten i landet var nere i sju procent, något som chockade mig. På plats kan man omöjligt missa att det i själva verket är så att varannan person i landet är arbetslös.

Boris Ivanov blev fri mot borgen i går, dagen före nyårsafton. I dag skrev han till mig och tackade.

Assyrierna (syrianerna och kaldéerna) utgjorde för tre år sedan fyra procent av Iraks befolkning. Enligt FN är fyra av tio irakiska flyktingar i grannländerna Turkiet, Jordanien och Syrien assyrier (syrianer och kaldéer).

Något nyårslöfte, annat än att jag kommer att fortsätta arbeta för mitt folk, har jag inte. Jag kommer att göra som jag har gjort hittills, följa strömmen varthän den tar mig.

Det som i dag är vår verklighet kommer att bli andras historialektioner. Frågan är om vi vill att de ska läsa att vi, oavsett vem av oss, inte gjorde något för att göra den sorgefull?

Det är heller aldrig för sent. Jag började träna på gym i år och tackar gudarna för att gymmen finns.

Det kommer att bli fler undersökningar med min inblandning publicerade nästa år som är om sex timmar. Jag kommer också att överraska på annat sätt, om allt går sin väg, det kan bli en bok eller två – till och med en spelfilm. Blir det inte så hänger jag inte läpp. Jag finns där jag behövs. Och jag kommer säkert, precis som i år, skratta och gråta om vartannat. Det är det som är livet.

Gott Nytt År!

Rishet d'Shato Brichto!