Dold rasism har blivit en folksjukdom 30.08.2006 Om man säger det till mig, ”sådana som du”, kan det betyda allt från män i medelåldern till kortklippta journalister. Men när, om det är dolt, kan man vara säker på att det är rasism. Aldrig, är min slutsats. Man måste gå på känsla. ”Va, vad säger du? Tycker moderatpolitikern att Länstidningen måste sluta ha bilder på invandrarbarn. Skämtar du? Och jag som tänkte rösta på Moderaterna. Det kan de glömma.”, säger en tjej till en annan på kliniken i dag. Nedanstående är ett utdrag ur artikeln i LT: Moderaten Agneta Östman-Wenger skriver i ett mejl till LT att det förekommer för många invandrarbarn i tidningen och att hon ”...älskar att se små lintottar”. Men hon tycker inte att detta är främlingsfientligt. – Det kan man tycka om man vill, men detta har inget med rasism att göra. Vi känner oss bortglömda och diskriminerade, säger Agneta Östman-Wenger. Östman-Wenger har också skrivit till SVT och klagat på att det är för många invandrarbarn i rutan. Jag är övertygad om att politikern inte ser sig själv som rasist, hon tror sig säkert agera av välvilja. Läs hela artikeln i denna pdf-fil. Agneta, du är vad jag skulle vilja kalla omedveten rasist. Jag är så trött på sådana som du. Hellre de aspackade Djurgårdshuliganerna som i förrgår skrek ”jävla turkjävlar, passa er, vi kommer att utrota er” till mig och mina vänner utanför krogen Man in the moon häromdagen, än du. De var i alla fall fulla, unga och dumdristiga. Men ditt agerande går inte att försvara. De två tjejerna på kliniken fortsatte sin diskussion i väntrummet: ”Fattar inte du att det inte spelar någon roll vilket parti man röstar på. Egentligen tycker de alla lika, vi är mindre värda i vissa svenskars ögon. Så är det bara. Folkpartister gör många utspel som tyder på det, socialdemokraterna är enligt en debattartikel i Expressen i går inte långt ifrån Sverigedemokraterna och antirasisterna som finns i Vänstern tittar på oss uppifrån och ned.”, avslutar den ena tjejen diskussion och de växlar till att prata om den senaste rynkkrämen. Erik Sandberg, min medproducent för Assyriska, fortsätter att avslöja hur Folkpartiet har använt sig av invandrarfientligheten för att locka till sig väljare. I en debattartikel i dagens Expressen är hans slutkläm: Jag föreslår att Leijonborg förklarar varför folkpartiet på senare tid har fördjupat utbytet med Venstre trots att Leijonborg tidigare lovat att, tvärtom, avbryta allt samarbete, med motivering att Venstre är främlingsfientligt. Debattera detta, Leijonborg, i stället för att smutskasta enskilda journalister som försöker göra sitt jobb. Läs gärna också mitt inlägg från den 18 augusti om hur debatten mellan folkpartiet och Erik började och att folkpartisten Maria Leissner kan vara mutad. Jag finner den dolda omedvetna rasismen ett mycket intressant fenomen. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Oskyldigt dömda 21, åklagare gömmer vittnesförhör 29.08.2006 För drygt nio månader sedan greps han och häktades misstänkt för bland annat våldtäkt. Han har hela tiden hävdad sin oskuld, men inte ens hans juridiska ombud trodde honom. En ung flicka, som verkade trovärdig, berättade att han hade våldtagit henne. Det dröjde flera månader efter den påstådda våldtäkten innan hon anmälde till polisen. Hon hördes av rätten, och hade många luckor och konstiga omständigheter i sin historia. Hennes berättelse var osannolik och osammanhängande. Hon vann. Han dömdes. Han sitter fortfarande i häkte. I väntan på att bli placerad på anstalt. Precis innan hovrättsförhandlingarna träder ett nytt vittne fram. Hon berättar att det hela är en lögn. Att han inte våldtagit någon. Att hon, i enlighet med det han berättat, var med under tiden för den påstådda våldtäkten och att den flicka som anmält honom sagt åt henne att de skulle göra det tillsammans. Att båda flickorna skulle anmäla honom för våldtäkt - för att få ut skadeståndspengar. Ingen skulle ju tro honom. Efter att hans advokat pratat med vittnet förstår han att hans klient är oskyldig. De luckor som fanns i den berättelse som den ”våldtagna” flickan berättat får en logisk förklaring, och stämmer också överens med både hans klients egen berättelse samt andra personers vittnesmål. Advokaten kämpar febrilt för att det nya vittnet ska höras. Hon har rymt till ett annat land, där hennes syster befinner sig, för att slippa bli omhändertagen av det sociala. Åklagaren kan med hjälp av internationella avtal få henne hörd av polisen i det land hon är, men gör inte det. Han, åklagaren, har ringt och hört henne men låtsas som om samtalet aldrig har ägt rum.  Åklagaren har nu JO-anmälts.Jag tror inte att JO, Justitieombudsmannen, kommer att göra något. Jag tror inte heller att den dömde kommer att få resning och frikännas. Hoppas att jag får fel. Jag kommer att fortsätta att följa även denne oskyldigt dömde. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Annonsörer eller inte? 28.08.2006 Nu är hösten här och med den resor, föreläsningar, nya uppslag, affärsmöten och halvfärdiga produktioner som måste slutföras. Jag måste nu bestämma mig för vad jag vill och vad jag bör koncentrera mig på – eller så kanske jag inte ska göra det och bara följa strömmen, oavsett var den för mig. Det är ju så jag gjort hittills. Men vart för den mig? Jag lever med problem som inte existerar. Är det böcker jag ska skriva? Vi, en god vän och jag har redan skrivit en hel del i bok nummer 1. Vi har också flera intresserade förlag. Eller är det dokumentärfilmer jag ska producera? Två stycken är redan initierade och jag har material till åtminstone fem som inget produktionsbolag kan tacka nej till. - Varför gör du det inte själv? Ring runt och sälj annonserna själv, sade en annonsförsäljare till mig nyss. Anledningen till att jag inte kan och vill göra det själv är att jag inte har tid eller lust.  Annonsförsäljaren har tagit initiativet till att sälja annonser på min blogg. Blir det av innebär det att ni från min hemsida kommer kunna klicka vidare till olika företag. Ja, varför inte? Annonsörer alltså. Bloggen tar ju en hel del av min tid, samtidigt fungerar den som terapi eftersom jag får mycket ur mig. Ok, vad händer om jag får ett tips om någon av annonsörerna, alltså om det skulle finnas oegentligheter på företaget. Skulle jag, eftersom de betalar mig pengar, inte undersöka dem? Jo, det kommer jag att göra. Så känns det nu. Men är det etiskt försvarbart att jag har annonsörer på min blogg? Till en början tyckte jag inte det, men jag har ändrat mig. På min blogg, om jag tjänar pengar på den, kan jag betala för krönikor, debattartiklar och – framförallt – ha råd och tid att göra mina undersökningar. Fortsätta som undersökande journalist på bloggen utan att behöva spendera alldeles för mycket tid till diskussioner om arvode och annat med inköpare/redaktörer. Publicera avslöjande artiklar om missförhållanden direkt här. Jag skulle också ha råd att resa mer. Att intervjua personer som ingen annan når, att vara på plats och ge er en bild som andra inte kan - och det med videokamera. Men varför skulle någon vilja betala för att synas på min blogg. Jo, för att den, om jag bestämmer mig för att satsa just på det projektet, kommer att bli ledande. Tusentals, förhoppningsvis tiotusentals kommer att läsa den varje dag. Och för att jag är den jag är, känner de jag känner, gör det jag gör och ger fullständigt den i jantelagen. Jag har redan, om och om igen, bevisat vad jag är kapabel till. Ska jag göra utveckla ett nytt koncept med en blogg som fungerar som ett magasin för undersökande journalister, men som samtidigt också kan handla om det senaste modet parallellt med rapportering från krig och misär? Den kommer i så fall att göras om en del, vara bättre uppbyggd med till exempel fack för ämnen. Vad säger ni som följer bloggen? Jag vill ha era åsikter, skriv till mig. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Jag jobbar svart, fråga Expressen 27.08.2006 Regnet smattrar härligt mot fönstren. Jag sätter på en gammal cd och lyssnar till ”I can hear the rain against my window” och låter tankarna vandra tillbaka till åttiotalet. Det ringer på dörren. I spöregnet. Två genomdränkta personer står utanför. - Din pappa sade att vi kunde komma hem till er för att träffa dig. Du är väl Nuri Kino?, säger killen försiktigt. Vad annars kunde jag göra än be dem komma in. Jag ger dem varsin handduk och varsin tröja att byta med de blöta. Irriterad sätter jag på tevatten. Det var ju meningen att det här skulle bli en stund för mig själv. Far min och hans Florence Nightingale verksamhet på min bekostnad. Och vad hade de gjort om jag inte hade hunnit hem. - Då hade vi väntat på nästa buss och åkt tillbaka. Vi vill lära oss Södertälje, och det gör ingenting om vi ibland kommer fel, för då har vi sett mer av staden än den gård vi bor på. Stänger av stereon och sätter mig bredvid dem i vardagsrummet. De är från Ankawa i Irak. Hennes bror är kidnappad, och det är därför de är hemma hos mig. Hon försöker låna ihop pengar av släkt och vänner för att han ska släppas. Lösensumman är dock henne övermäktig och hon vet inte vad hon ska ta sig till. Hon berättar detaljerat om kidnappningen, och familjens kamp för hans frisläppande. Förvånad tittar jag på dem. Vad tror de att jag ska kunna göra? Visst, jag skulle kunna skriva en artikel, vilket jag har gjort tidigare, om kidnappade irakier som är långt fler än västerlänningarna, men vad hjälper det? Jag skulle också kunna skriva om förtrycket på kristna i Irak och att tusentals flyr varje månad, även det har jag gjort många gånger tidigare. Men vad hjälper det hennes bror? Hon svarar att hon inte heller vet, men om inte annat så är det skönt att prata med någon som vet mer om Irak än det som står i tidningarna. Jag ursäktar mig och går till köket för att ringa ett samtal. Min irakiske vän, i Mosul, svarar med en gång, vilket är mycket ovanligt. Jag berättar om paret som sitter i mitt vardagsrum och frågar om han kan göra något för dem. Han lovar att kontrollera förutsättningarna och återkomma. Jag berättar inget för dem, vill inte inge dem falska förhoppningar. När jag kommer tillbaka till vardagsrummet ”överraskar” jag kvinnan med att gå runt i rummet och titta på bilder. ”Herregud, du är ju den där journalisten”, säger hon efter att sett ett foto som hon känner igen från en tidning. Plötsligt omvandlas deras uppgivenhet till glädje. Han tar fram sin telefon, ringer sin mor, berättar vem han träffat och överräcker luren. Jag känner mig generad, nästan chockad, och försöker få dem att förstå att jag inte är något annat än en journalist, att det är mitt jobb att skriva och återge oegentligheter. Men de vill inte lyssna. De har träffat Nuri Kino. Vilken bisarr värld! Innan de har gått har min irakiske vän ringt tillbaka, pratat med dem och löst en del av deras problem. Händelsen får mig att tänka på en artikelserie, vars rubriker jag läst, som Expressen började publicera i dag. Den handlar om svartjobbarna som blåser oss alla. Den får mig att må illa. Inte för att folk jobbar svart utan för att den illustrerar vad som är fel med det svenska systemet – nämligen att man inte får vara medmänsklig. Man får inte hjälpa sin vän, släkting, granne och allra minst en främling. Då har man ju jobbat svart, speciellt om någon gör en en gentjänst. För att detta samhälle ska må bättre, för att vi ska må bättre, måste man få hjälpa sin medmänniska utan att känna att någon nafsar en i nacken och hotar med med skattepolisen. Undrar hur många av oss som såg till att de persiska godsakerna som bakades och levererades till engelskans son, se mitt förra inlägg, som skulle kunna få skattmasen på sig för att vi jobbat svart? |
||||
........................................................................................................... |
||||
Inga svårigheter bara möjligheter 27.08.2006 Efter flera timmars utbytande av erfarenheter slöt vi avtal om framtida samarbete. Utmattade satte vi oss ned för att fika. Och nu pratade vi om privatlivet… - Jag undrar om någon av er vet var jag kan köpa ett speciellt persiskt bakverk som i London inte smakar lika bra som här i Sverige. Vi tittade på varandra och började i vanlig ordning att högljutt överrösta den andra. Hon förstod ingenting av det vi sade, på hälften svenska och hälften syriska, och undrade vad som var på gång. - Vi försöker hitta någon som kan ha bakverken till försäljning, lugnade jag henne. I Mesopotälje finns tre konditorier som är specialiserade på sötsaker från Mellanöstern. Jag körde runt till dem, men ingen hade just den sorten hennes fjortonårige son i London vill ha. Vi satte oss ned och rekade; vilka känner vi som kan känna någon som känner någon som kan baka dem, eller säljer dem? Jag ringde min bror som ringde sin persiske vän som är taxichaufför som ringde en persisk man som har en livsmedelsbutik för iranier som i sin tur kände en kvinna som enligt uppgift bakar de bästa av de bakverk vi vara ute efter.
Går det så går det, och går det inte så har vi i alla fall försökt - och då brukar det fixa sig. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Spel efter annat förföljer min fredag 26.08.2006 Nackspärr och molande värk från ena axeln väcker mig. Jag ligger kvar i sängen en stund för att vänja mig vid dagens dos av smärta. Tid för tankar. Jag bollar den senaste undersökningen, med misstankar om ekonomisk brottslighet, fram och tillbaka. Vad har vi för bevis? Vad saknas? Hur ligger det till? Vad skulle jag tänka och göra om jag var de misstänkta? Jag använder mig av min erfarenhet från tidigare avslöjanden, mina kunskaper i bokföring och minnen från den tiden då jag umgicks med personer som såg sig själva som osårbara. Män, i de flesta fall, som inte tror att någon kan komma åt dem. De anser att de står över lagen och att de har rättigheter som andra saknar. De tillhör ju ”toppen”. Långsamt lämnar jag sängen, sätter på tevatten och ringer en vän som är revisor. Han ger mig numret till en skattehandläggare. Jag ställer två frågor och får just de svar jag behöver. Nu får jag en energikick. Hjärnan vibrerar. Jag lägger alla papper på köksbordet och ritar kopplingarna… fortsättning följer - i SVT! Två timmar därefter befinner jag mig på kliniken. Magda, Elisabeth, Nursan och Güler diskuterar en ny typ av apparat som vi planerar att köpa in. Det är en fettreduceringslaser som enligt vetenskapliga studier ska vara den bästa i världen. Efter att ringt några samtal och bokat upp- och undervisning går vi på lunch. Vi hinner knappt sätta oss ned förrän en irakier kommer fram till mig. Vi, jag och den före detta irakiske majoren går några meter bort. Han har nu fått tag i de källor jag behöver för att gå vidare på det tips han gav mig för några månader sedan. Jag ringer den amerikanske journalist som är intresserad av att återvända till Bagdad och rapportera om oegentligheter som är vidriga även för den stad i världen som redan är full av ondska. Tjejerna har beställt fisk med limesås och dill åt mig. - Hej, är det Nuri? Jag vet inte om du minns mig, men det är Ronald som du envisas med att kalla Roland när jag skötte marknadsföringen för Den Galne Kocken, din krog. Vi borde träffas, jag har ett affärsförslag som jag vill snacka med dig om. Roland som egentligen heter Ronald har utvecklat ett dataprogram för annonser i tidningar som kan komma att förändra hela tryckeribranschen, han om någon borde veta. I trettio år har han ägnat sig åt tryckersaker och marknadsföring. Vi går igenom det noggrant. Två timmar går och jag frågar hur jag kommer in i bilden. - Du är så driftig och jag undrar om du skulle vilja gå in som partner. Jag skrattar högt, tackar för två intensiva och intressanta timmar, lovar att hjälpa honom med det jag kan men avböjer kompanjonskap. Nästa möte är med två juridikstuderande som jag gett i uppdrag att noggrant gå igenom en dom där sju personer enligt min egen granskning är oriktigt dömda. Två av de dömda sitter i två av Sveriges tjugo bunkrar dömda till tolv års fängelse. Det är som taget ur en thriller. De blivande juristerna har inte fått någon bakgrundsinformation alls, utan fått den omfattande förundersökningen överlämnad för läsning. De överraskar mig med att ha gjort ett mycket bra jobb med understrykningar, kommentarer, hänvisningar och analyser. Vi, de och jag, har kommit fram till samma saker. Det hela är ett spel för gallerierna. Alla, inklusive åklagare och domare, vet att de är oriktigt dömda. Nu är det bara att köra. De sju ska ut! Frågan är i vilken form jag ska publicera, funderar stenhårt på en dramadokumentär. En av de två blivande juristerna har ändrat karaktär. Han är inte längre den försynte, lite lätt blyge, unge studenten jag träffade för ungefär ett halvår sedan. Han blommar. Jag hinner inte fråga varför förrän han själv berättar om boken som ändrat hans liv totalt. Spelet (The Game), skriven av Rolling Stones journalisten Neil Strauss handlar om hur författaren förvandlas från frustrerad tönt till charmören nummer ett efter att ha ”infiltrerat” hemliga sällskap för män som tillsammans utvecklar raggningsknepen som får vilken kvinna som helst att falla.
Ringer hem till mor och säger att jag inte kommer till middagen, i stället har jag bestämt mig att äta på någon lugn krog och läsa Spelet. - Men Nuri, har du glömt att vi ska på bröllop idag? Du har ju lovat Solange att komma. Fastnar i en bilkö. Det tar mig två timmar att komma till Södertälje (Mesopotälje). Begår misstaget att gå in på min emailbox. Ett mejl från en advokat. Hans klient har suttit häktad i tio månader fast ett vittne som var med vid den påstådda våldtäkten säger att det var en ”set-up”, att tjejen som anklagar honom för övergreppet är ute efter skadeståndet hon kommer att få ut. Vittnet, som är utomlands, har hörts av åklagaren men sedan har förhöret gömts för försvararen. Hinner inte tag i det nu. Snabbt in i duschen. Svart kostym, frackskjorta med vanlig krage, specialdesignade manschettknappar, helt nya – lite udda och kaxiga - skor från Turkiet, Bvlgariklocka, armband av Tomas Sabo, Rolexring och jag blir upphämtat av min bror. Det vill säga efter att jag kletat på rynkkrämen. Tre timmars festande och jag är i sängen igen. Spelet ligger på sängbordet tillsammans med tre andra olästa böcker, jag slår på datorn och läser JO-anmälan om våldtäkten som sägs vara fejkad. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Mesopotälje i New York 24.08.2006 Jag har försökt att hitta bilder till hennes svar men insett att de är för målande för att behöva ytterligare illustration. 1. vad snackar folk om mest, vad är den stora snackisen?När det ska sluta att vara så varmt och vart man ska åka i helgen för att komma ut från stan. 2. vart går man och fikar? Pain quotidien i soho eller jack's pa 10:e gatan. 3. vad lagar man för mat? Ingen lagar mat, men om man hämtar mat så är det bara protein och inga kolhydrater; att erbjuda någon bröd är som att hota med att förgifta dem. 4. vem är den hetaste up and coming Newyorkaren just nu? Nya chefredaktören för the observer, som är endast 25 år och skitsnygg. 5. vem kommer New York att rösta på? Hillary Clinton. 6. vem är den mest irriterande personen? Min kinesiska kemtvättsgubbe som jag tror har aspbergers för han ger mig en rungande spontanutskällning varje gång jag kommer dit med min tvätt? Det måste vara något hos mig som verkligen stör honom, och så min väninna S som är vegan och tvingar mig att äta på veganrestaurang varje gång vi ses - där servitörerna har långa dreadlocks som ramlar ner i maten. 7. vad har tjejerna på sig, och vad handlar de för hösten? Höga läderhandskar och korta ylleklänningar. 8. samma för killar? Ingen aning, alla amerikanska killar ser för taskiga ut -- de har antingen kostym eller fritidskläder, och det senare innebär randig oxford-skjorta och pösiga khakibyxor med hög midja. 9. vad vill Newyorkarna helst köra för bil? Hm, en stretch hummer kanske? eller en miljöbil, beroende på vilken ytterlighet man tillhör. 10. vad dansar man till? Jag dansade senast till på en marockansk klubb i east village och det var en obehaglig upplevelse. 11. vad är veckans bästa felsägning? Jag säger fel och uttalar saker fel hela tiden... jag skulle säga "little italy" idag och någon trodde jag sa "lick it". 12. godaste lunchmaten? Westville's chicken platter med grillad kyckling, grillad sparris med parmesan och rödbetor med valnötter. 13. galnaste servitrisen & servitören? Alla är spritt sprängande galna här så det är omöjligt att välja ut någon, eller vänta förresten kanske den unga bögen på westville som kallar alla gäster for "baby" och anspelar på sex så fort man försöker uttala sin beställning. 14. en skönhetsprocedur som har börjat bli väldigt poppis på kliniken? Nu vill alla så snabbt som möjligt göra IPL-behandling för att bli av med fräknar från sommaren och bli helt vita igen. 15. vad grips folk mest för av polisen? Stöld, och kvinnomisshandel, och för att prata i mobiltelefon och köra bil samtidigt. 16. när Newyorkarna åker in till stan, vart åker de då? Det är svårt att vara mer i stan än vad jag är. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Bortglömt förtryck 24.08.2006
Datum: 2006-08-24 Stoppa våldet mot kristna i Irak! Våldet mot assyrier/syrianer/kaldeer och kristna kyrkor i Irak fortsätter. Den socialdemokratiska riksdagledamoten Yilmaz Kerimo får dagligen samtal från oroliga kristna som har anhöriga i Irak. På söndag besöker han deras kyrka och nu vill han ha besked från utrikesminister Jan Eliasson om vad Sverige och FN kan göra för att förbättra assyriernas situation i Irak. - Jag vill kunna ge de oroliga ett svar på vad Sverige gör för att deras anhöriga inte ska utsättas för våld och riskera att kidnappas, torteras eller misshandlas, säger Yilmaz Kerimo (s). Det är dags att det blir en frizon under FN skydd för de kristna assyrierna i Irak, avslutar han. För mer information Yilmaz Kerimo Riksdagsledamot 070-343 96 36 yilmaz.kerimo@riksdagen.se Matilda Ström Politisk handläggare 070-5911165 |
||||
........................................................................................................... |
||||
New York i Mesopotälje 23.08.2006 Annars har jag fått många intressanta mejl i dag. Jag har inte hunnit svara på dem, men de har gett mig många tankeställare. Ett av mejlen kommer från min vännina i New York. Hon vill veta vad som, i Södertälje som vi kallar för Mesopotälje, gäller i höst; Vad ”folk” har på sig? Vilket tv-program de ser på? Vad de pratar om? 1. vad snackar folk om mest, vad är den stora snackisen Att det går dåligt för de båda fotbollslagen Assyriska och Syrianska, att ishockeylagets stjärnspelare är glada i spriten och att en brud blev lämnad dagen innan bröllopet. Ett trettiotal utländska gäster som kommit till staden för att, tillsammans med hundratals Mesopotäljebor, delta i bröllpsfirandet kommer nu att bli tvungna att ordna en egen fest, eller så måste alla ägna sig åt att trösta bruden. ”Jag älskar dig, men jag tror inte att jag är den gifta typen”, ska den blivande brudgummen ha sagt, i ett sms.
2. vart går man och fikar Nu har uteserveringarna stängts och de fik som på somrarna går på knäna kan andas ut. Tidermans, Waynes och Lillebrors är fortfarande favoriterna men det ryktas om att Kringlan som fortfarande inte är färdigbyggt kommer att tömma de andra på gäster så fort de öppnat dörrarna. Själv tror jag att det inte är någon fara, ingen av kaféinnehavarna behöver vara rädda, staden har ju en kafeteriakultur som de flesta andra svenska städer saknar. 3. vad lagar man för mat Under sommaren har det varit mycket grill och sallader, nu, till mörkret passar de mesopotamiska maträtterna utmärkt. Aprach, fyllda vinbladsdolmar, är just nu favoriten i hård konkurrens med Dobo, lammstek i tomat och vitlökssky. 4. vem är den hetaste up and coming mesopotäljaren just nu Skådespelaren Dennis Önder kommer att spela i en tv-serie och känns som hetast just nu, om man bortser från idrottssnubbarna det vill säga. 5. vem kommer mesopotälje rösta på Här har vi talk of the town. De politiska partierna har, i denna stad, verkligen förstått vikten av personvalskampanjer och flitigt värvat mesopotäljebor med förankring i den största församlingen, föreningen eller klanen. 6. vem är den mest irriterande personen Många i staden är upprörda över att Dilsa Demirbag-Sten på Dagens Nyheter skriver artiklar om Mellanöstern som kan tolkas som historieförfalskning. DN, däremot, bör glädjas åt det, för nu har fler fått upp ögonen för tidningen.
9. vad vill Mesopotälje helst köra för bil Svaret här måste bli jeep, stadjeepar av det största slaget eller hundkojor. Det har svängt från att man måste ha en dyr, komfortabel och trygg bil till att många av ungdomarna, främst tjejer, vill ha en ”gullig” en. Det är inne att inte var flaschig. 10. vad dansar man till Stadens ena egna förmåga Gabi Masso har just släppt en cd som ska vara bra, annars är det house och latinorytmer blandade med arabiska à la Shakira takter som gäller. Den turkiske popartisten Serdar Ortacs sommarplåga hörs också fortfarande från bilarna. 11. vad är veckans basta felsägning Achilech kari! ”Du har ätit upp mitt huvud”. Jag ringde kemtvätten i dag och fick vänta i luren medan en annan kund fick hjälp. ”Jag sade åt min fru att sluta äta upp mitt huvud”, hörde jag kemtvättaren berätta för sin etniskt svenske kund. Det han menade var att han bett som fru att sluta irritera honom. 12. godaste lunchmaten Behiyes burgul- och räksallad i konkurrens med Limericks korvstroganoff. 13. galnaste servitrisen & servitören Eddi på Crazy Horse och Marie på Limerick. 14. en skönhetsprocedur som har börjat bli väldigt poppis på Luna Laserklinik Det måste vara Juvederm, den franska injektionen mot rynkor. Men fettreduceringsapparaten som kommer snart är nog det som de flesta patienter pratar om, och ser fram emot. 15. vad grips folk mest för av polisen För att de är mörkhåriga om man lyssnar på många av Mesopotäljerna själva, annars är det misshandel misstänker jag utan att ha kollat upp det. 16. när Mesopotälje åker in till stan (Stockholm city), vart åker de då Något många inte känner till är att det finns hundratals mesopotäljebor som driver rörelser i "stan", alltså åker de flesta till sina jobb. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Förlåt 22.08.2006 I morgon kommer mina nya samerbetspartners och mitt avslöjande att gå i Aktuellt kanske. Om inte annat så har jag lyckats övertala några av er att se Sveriges största nyhetsmagasin, åtminstone tv:s största. Jag har mottagit flera mejl från läsare som känner sig lurade, så här lyder ett: Ok, nu har jag sett mitt första jävla Aktuellt i livet, jag förstår fortfarande inte vad du har presenterat till de! Det var ett jäkla snack om politik och annat skit. Ovanstående illustrerar de problem som SVT tampas med. Personen som har skrivit mejlet är en etablerad svensk, med utländsk bakgrund, som uteslutande ser utländska nyhetsmagasin. Nu är frågan ska personer som han betala licensavgiften? De slipper ju numera, åtminstone, betala skatt till Svenska kyrkan som de inte är medlemmar i. Jag kan i nuläget inte berätta mycket om dagen som gått, men den har varit lång, intressant och viktig. Vårt arbete är relevant. Jag vet att man inte får säga så, men det ger jag den i. Någon på eftermiddagen hade vi ett möte för att koordinera arbetet, briefa varandra och fördela återstående intervjuer och research. Vi blir störda av att någon knackar på dörren. Rummet vi har ockuperat måste nämligen bokas, vilket vi missat. Ett gäng andra människor, från organisationen Reportrar utan gränser, står utanför. De har bokat rummet för resten av kvällen. Jag ställer mig upp för att gå ut och hör: "Men Nuri, är du här?". Shit, Margita Boström min ena kollega från tiden på Ekot, Petter Ljunggren redaktör för Faktum och Anders Wennberg på Studio Ett, alla medlemmar i Reportrar utan gränser, har upptäckt mig. Alltså kollegor från andra redaktioner seg mig arbeta på Aktuellt. Jaha, kan man tänka - och borde jag tänka - men av någon anledning som jag inte riktigt identifierat känns det som när jag har dold mikrofon på mig, utger mig för att vara någon annan och träffar på någon som jag känner som avslöjar min identitet, vilket hänt två gånger. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Dags för ett nytt häpnadsväckande avslöjande 21.08.2006 Det lilla jag kan säga är att det fyller alla kriterier för ett bra gräv (som det heter på fackspråk). Ett bra avslöjande! Det har, från att ha hamnat i mitt kök till dags datum, krävt mycket tid att studera, undersöka, räkna ut, få bekräftat... Sedan, efter att Aktuellt tackade ja till det, har resurser, energi och hjärnkapacietet i stor omfattning lagts ned, men nu är vi "hemma". Titta på Aktuellt och gör er egen bedömning. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Vik hädan! 20.08.2006 Stel som en gammal gubbe, med nackspärr och molande värk från axlarna, tar jag mig upp ur sängen. Tittar på morgontidningarna, öppnar den ena och inser att jag inte vill läsa dem. Slår på datorn, ett hotmejl, ett hatmejl, många beundrarbrev. Slår av den. ”Jag har just pratat med min bror och han säger att ni journalister ljuger när ni säger att vi ska lita på er. Källskyddet är bara en jävla bluff. Så att du vet det. Jag skiter i det här nu. Du är ensam.”, skrek källan för en av de undersökningar som han (källan) övertalade mig att starta för några veckor sedan. Han slänger på luren. Jag slår på datorn igen, har lovat en vän att gå igenom några sidors material vi skrev för några månader sedan i ett gemensamt bokprojekt. Jag läser, fascineras av hur bra det är, och inser att jag inte orkar jobba i dag. Tar mig till medicinskåpet, ska jag ta en värktablett eller inte. ”Äh, tränar i stället.”, tänker jag. Markus min lillebror har lånat min bil, kan inte ta mig någonstans innan den är tillbaka. Hans kompis lovar att köra den till Södertälje. Sätter mig på verandan och tänker igenom livet. Mobilen piper. Det är ett sms: ”Ring mig om du är i Sverige!”. Jag ringer. ”Jag vet hur du kommer i kontakt med en cynisk människosmugglare som enligt flera personer får flyktingbarn att försvinna för att sno deras organ och sälja dem på svarta marknaden. Barnorgan är mycket attraktiva. En ingift släktings bror har hittat sin tio-åriga dotter, efter att hon varit försvunnen i två veckor. Hon saknar sin ena njure.”. Sätter mig i bilen för att köra mot Stockholm och ett träningspass med min vän Lilli. Bilen får fnatt. Jag befinner mig på motorvägen och har fått punka. Kör i tio kilometer i timmen mot bensinmacken. Ingen kan hjälpa mig byta däck. Kavlar upp ärmarna och byter själv. Är helt svart om händerna. Kör ut på motorvägen igen. En bilolycka. Det är stopp. Jag kommer ingenstans. När det väl släpper så kommer nästa stopp. Bro-öppning. Och ett tredje stopp, det är fel på färjan som ska igenom. En halvtimme och vi kan köra. Gymmet. Härligt. Underbart. Sakta släpper värken. Kommer ut till bilen och ser en p-bot, fast jag stod rätt parkerad. Min systerson ringer och berättar att Assyriska, fotbollslaget, har förlorat med 0-2, hemma och mot ett av de sämsta lagen i ligan. Assyriska kan "halka" ned. Vi, Lilli och jag, bestämmer oss för att äta middag ihop. Vi kör till en annan vän, Lena Ericsson på Döden i grytan. Egentligen vill vi ha italiensk mat, men nu har vi bokat bord och lovat Lena. Väl där visar det sig vara italienskt kök. Fantastiskt sådant. Till efterrätt tar vi Tiramisu som på italienska betyder pigga upp mig. Varför heter en krog Döden i grytan när maten är italiensk? Nu är jag cool! |
||||
........................................................................................................... |
||||
Normala felsägningar 6 19.08.2006 Med det menade han att han aldrig skulle lura någon på pengar. Ganska logiskt med tanke på att man i Sverige tidigare sade ”ens brödföda”. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Min födelseort uppmärksammas i internationel nättidning 19.08.2006 Journalisten Yigal Schleifer har träffat några av mina vänner; de båda ärkebiskoparna Samuel Aktas och Saliba Özmen samt klosterbarn och andra Midyatbor. Schleifer har till exempel besökt Mor Barsawmo, en av världens äldsta kyrkor, som jag, min syster och hela min släkt som är född i Turkiet är döpta i. Vår älskade kyrka med dess speciella gård där två olivträden år efter annat påminner oss om att vissa saker aldrig förändras. Och inte bör göra det heller. Jag längtar till mitt första hem. För fyrtio år sedan var vi över 40 000 som bodde i Midyat med omnejd, i dag är det ett hundratal familjer kvar. Många av de som flytt bor numera i Södertälje, som många gånger kallar Nya Midyat. Varför är de inte kvar i gamla Midyat? Läs artikeln, utgå från att vi skiljer oss från våra grannar turkar och kurder på två sätt, och bilda dig en egen uppfattning. Vi är av en annan etnicitet assyrier (syrianer/kaldéer) och dessutom kristna. Bilden nedan är tagen på en av mina favoritplatser på jorden, klostret Deyr ul-Zahfaran i Mardin. Den är tagen av Håkan Berthas under tiden för inspelningen av Assyriska landslag utan land. Munken heter Stefan Fidan och är uppvuxen i Göteborg.  |
||||
........................................................................................................... |
||||
Före detta partiledare kan vara mutad 18.08.2006
Hemma hos Leissner finns två speciella dyrgripar, två persiska mattor, en har hon fått av den kurdiske partiledaren Masoud Barzani och den andra av den andre kurdiske ledaren Jalal Talabani. Anhängare av Barzani, ledare för KDP, Kurdiska Demokratiska Partiet, i Irak, anklagades efter att valfusket bevisades för att vara ansvariga för en stor del av det. De valde, till exempel, strategiskt ut platser där valurnor inte kom fram i tid. På andra platser försvann alla andra valsedlar än KDPs. Tittade Leissner bort när hennes väns anhängare fuskade? Det är annars sällan man numera läser något om, eller av, Leissner. I måndags kom hon ut på banan igen. I en debattartikel i Expressen kommer hon med det som inte kan tolkas som annat än årets konspirationsteori. Hon påstår att journalisten/författaren Jan Guillou, Expressens ledarskribent PM Nilsson och filmaren Erik Sandberg är resultatet av en sammansvärjning i journalistiken, och hon hotar med maktskifte. Vad vill hon göra, förbjuda fri journalistik?
Jag håller med om att den svenska journalistkåren har ett problem i att de flesta går i samma skolor och sedan direkt börjar jobba som journalister, umgås i samma kretsar och går i gång på samma saker. Men där skiljer sig Erik. Han är en av få som gör sådant som sticker ut, provocerar och sätter spår. Leissner anser att Eriks film Snällfällan inte är baserad på sanningen. I Sverige har vi något som heter Granskningsnämnden , anser man att något i en radio- eller tv-sändning är felaktigt ska man anmäla det. Varför har inte folkpartiet anmält Snällfällan? Eriks svar i dagens Éxpressen gör mig mörkrädd. Hur aningslösa, falska och korkade får svenska politiker vara? Leissner, jag är assyrier (syrian/kaldé). Det finns olika siffror på hur många av mina etniska bröder och systrar som lämnat Irak, en del organisationer rapporterar att så många som hälften av den minoritet som är Iraks ursprungsbefolkning flytt. En av orsakerna till att de gett upp hoppet om att kunna leva kvar i Irak är valfusket, där de, i vissa områden, inte ens fick en chans att rösta. En annan orsak är förtrycket som din vän Barzani står för. Hoppas att mattan du har hemma inte är en muta? Fick du den före, under eller efter valet i Irak? Hade du fått den av en partiledare i Sverige i samband med ett val hade du nog dömts för mutbrott. Här kan ni läsa om kidnappningen av en präst i Bagdads stadsdel Dora. Den franska mediabyrån AFPs korta artikel känns som ytterligare ett hugg i hjärtat på mig. Grattis Leissner! Det är det här som ditt och andra liberalas aningslöshet och falskhet (medveten eller inte) lett till. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Blåsta irakiska journalister 17.08.2006 I går skickade jag ett mejl till min vän och kollega Wassim, en beundransvärt duktig irakisk-assyrisk journalist. ”Snälla Nuri, det är klart att vi känner till att vi inte nämns. Men vad vill du att vi ska göra? Vi är glada över de få dollar vi kan tjäna. Ingen av oss irakier som de använder sig av för att få sina uppslag är dum, men vi har slutat bry oss. Låt de få all kredit. Jag känner till flera europeiska journalister som sitter på hotellrummet och skickar i väg irakier till att göra jobbet och låtsas sedan, för sina redaktörer, att de har varit på plats. Värst är det att de lurar läsare, lyssnare och tittare.” Han har en del till lurendrejarnas försvar: ”Samtidigt är det ju så att de faktiskt inte kan röra sig lika fritt som vi, de skulle bli identifierade med en gång och därmed bli mål för olika grupperingar. De kan bli kidnappade eller skjutna direkt.” Han avslutar: ”Ibland vill inte vi att grejen ska publiceras i vårt namn, eftersom vi då utsätter oss själva och våra familjer för fara. Men när vi vill det så bör man lyssna på oss och inte luras. Tyvärr har vi mer och mer blivit medvetna om att vi lurade, våra namn ”glöms bort”. Men vad kan vi göra? Det bästa för alla vore ju sanningen, den som vi alla ska jobba för. Vad har en västerländsk journalist att förlora på att berätta om vilka som har deltagit i jobbet? Egentligen ingenting annat än att hans/hennes lögner kan komma fram och att deras fåfänga kan få sig en törn.”
|
||||
........................................................................................................... |
||||
Vattenfri frisörsalong och tortyr 16.08.2006 Minibussen han färdades i skakade fortfarande när polisen öppnade dörren. Han trodde att det var en jordbävning och att polisen öppnat dörren för att kontrollera att alla mår bra. Polismännen var dock inte trevliga. De skrek åt resenärerna att identifiera sig. Han hittade legitimationen i bakfickan och överlämnade den till den ena polismannen. ”Är du från Diyarbakir pojke? Är du kristen?”, frågade och konstaterade polismannen och slet ut den unge mannen ur minibussen. Pojken förstod ingenting. Varför hade de gripit honom? Varför hade han handklovar? Varför spottade de på honom? ”Din jävla terrorist, din kristna fähund, du trodde att du skulle komma undan va?”, skrek en polis vars kläder skilde sig från de andras. ”Säkert en chef, ett befäl.”, tänkte den unge mannen innan han fick den första smällen. En örfil. Tortyren skulle aldrig avta. Tolv års lidande. Tolv års fängelse. Två gånger basunerade den turkiska statstelevisionen ut att ”Turkiets fiende, terroristen som dödat tolv personer är död!”. Båda gångerna höll hans familj likvaka. För att hedra hans minne tog de på sig de svarta kläderna och sedan när de fick glädjebudet om att han lever tog de av sig dem för att två år därefter upprepa proceduren. I dag lever han i Sverige. Han är trettio år och har just börjat studera på universitetet. Europadomstolen har slagit fast att han var felaktigt dömd. Att han var oskyldig. Under tiden han satt fängslad trakasserades hans familjemedlemmar. Hans ena syster, hon som startade en världsomfattande kampanj för att få honom frisläppt, var ständigt utsatt för hot och tvingades att betala ”beskyddare” för att hon inte skulle bli våldtagen eller misshandlad. Något som Migrationsverket i Sverige inte vill tro på. I går, när jag pratade med honom på telefon, sade min mamma: ”Vad sade du att familjen heter? De hade huset mittemot din fars frisörsalong. Vi stod varandra mycket nära. Ödet, det måste vara ödet som fört hans historia till dig.” Det mor inte vet är att jag var med och arrangerade en demonstration för att få honom frikänd för elva år sedan. Långt innan jag träffat honom eller visste att hans familj var den som min far hämtade vatten till sin frisörsalong ifrån. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Tio av hundratals är många för vissa 15.08.2006 "Har du läst? Tio av våra har kommit in på universitet, sade Vivi till mig tidigare i kväll. Jag svarade att det är väl ingenting i förhållande till hur många av 87:orna som är av oss.", säger min syster. Hennes vän Vivvi hade tidigare i kväll läst Länstidningen och uttryckt sin stolthet över att tio ungdomar med assyriskt/syrianskt ursprung kommit in på högskola eller universitet. När Michel, Marias son tog studenten tidigare i år var det hundratals som skrek ut sin glädje. Tio gick vidare. Vad händer med de andra? |
||||
........................................................................................................... |
||||
Email of the day, att träffa döda i nuet 15.08.2006
Hej Nuri! Har inte orkat med så mycket mer än att ordna praktiska saker - denna vecka begravning och ytterligare nedpackning av mammas hem. Min älskade mor! Vet att flera av er själva har haft det svårt - men i sorg är man ego, lessen för det. Vi åker till småland igen i kväll. Det är tungt och svårt att ta in att morsan är borta - och ändå vet jag att hon har det fint. Och att hon är med mig (Har träffat henne två ggr). Sorg är ju som sagt en egoistisk känsla - för de efterlevande. Tror jag blivit mer religiös på kuppen. I går var en kille från SVT här och visade film från branden i vår lägenhet. Han har gjort dokumentär om brandmän - ska sändas i höst. Tänk vilka tillfälligheter... Mycket dramatiskt - och mycket sorgligt, men antar jag - ett sätt att gå vidare. Att få se katterna en gång till, var de låg och så...Mio fick se delar av det han aldrig FICK se eftersom han var i skolan när det hände (tack o lov). Livet är märkligt och en sak har jag lärt mig - du kan ingenting ta med dig dit du går - vare sig till himlen eller någon annanstans. Prylar är ointressanta. De kan brinna upp eller stjälas - o dör man försvinner de i en container eller till andra platser. Vill bara lära mig att leva - här och nu. Ta tillvara. Livet kan vara slut betydligt tidigare än man tänkt och vad tjänar det då till att planera saker och hoppas på att det ska bli si eller så? Man måste veta vad man vill - i nuet. Hoppas jag kan det. Så det inte går över efter ett tag o man är inne i vardagstrallen igen, Efter den här veckan måste jag ta mig samman och jobba hur som helst - så jag inte går i personlig konkurs. Någonting fint går det att plocka fram ur allt som händer en - snart ska Fredrika konfirmeras och det blir ett trevligt avbrott i allt elände. Konfirmationslägret kom väldigt lägligt för henne - mormors favoritunge. Återflytt till lägenheten i början av september tror jag. När är allt är som vanligt igen måste det bli partaj! Det hade morsan velat! Se där - nu planerar jag redan...Måste också hälsa på mitt "barnbarn" Elinas lilla flicka.... Tack för ert stöd! Lovar att ge tillbaka när ni behöver mig! Åtminstone om jag lever ett tag till - you never know do u? Carpe Diem - låter patetiskt men visst är det så? Syns i slutet av augusti hoppas jag! kramar Annika |
||||
........................................................................................................... |
||||
Medel mot hemorrojder i ansiktet 14.08.2006 I morgon är det S:ta Maria dagen över hela världen. Den dag då Jesu moder hedras. I den libanesiska tv-kanalen Noursat ägnas hela måndagen åt henne. Det är, genomgående, dokumentärfilmer och reportage om en värld som står i brand och behöver allas vår hjälp till att släckas. Musiken från programmen får mig lugn. Inte helt dock. Tittar mig i spegeln och inser att jag gått upp i vikt. Av alla mejl jag fått från läsare, vänner och bekanta väljer jag nedanstående för att beskriva hur mänskliga och "sjuka" i huvudet vi kan vara: Tja vännen, Härom veckan träffade jag min fjoll-kompis Jimmy. Det var nästan ett år sen sist. Han älskar att shoppa precis som jag och just den här dagen var han helt manisk på att köpa inredning till det rum han för närvarande måste vistas i hemma hos sin mor. Efter 8 timmar i Farsta Centrum, fyllde han hela min bil; bagageutrymme, baksäte och framsäte. Som tack bjöd han på fika hemma hos sig. Till och med JAG blev trött denna dag. Under tiden han packade upp sina fynd, satt jag och njöt av min latte, rökte några cigg och beklagade mig över mina rynkor. ”Men Snäckan, här ska du få något som funkar, jag kör det flera gånger per dag”, smattrar han med sitt fjoll språk. Sedan går han och hämtar något i köket.  När han är tillbaka överräcker han en tub. Jag tittar på den och läser; ”Xyloproct. Mot Hemorrojder.” ”Låter ju trevligt”, muttrar jag.”Ursäkta, med all respekt hjärtat. Vad du gör och gillar lägger jag mig inte i, men den här krämen kommer då fan inte i närheten av mitt fejs! Du menar väl inte att du har det här i ansiktet Jimmy? Säg att du skämtar”, säger jag misstänksamt. ”Alltså Snäckan lilla, det här är det absoluuuut senaste, har du missat det...? Det står ju i alla tidningar hjärtat.” ”Ja du, det måste jag ha missat serru och jag förbrukar för fan en hel förmögenhet på veckotidningar för att läsa om hur man får yngre hud, yngre kropp och yngre män”, skrattar jag tillbaka. Efter mycket om och men, ditt och datt, tar jag trotsigt emot tuben och tackar för vår dag. Vi pussas i luften på hans fjolliga vis och skiljs åt. Senare samma kväll, när mannen min jobbar och jag äntligen får bästa platsen i soffan, har jag laddat med de senaste skvaller-tidningarna för uppdatering. Jag läser om eviga föryngringstips och kommer plötsligt ihåg tuben jag fick och hämtar den i min handväska. Jag läser misstänksamt på paketet och på tuben; ”Xyloproct används för lindring av smärta, klåda och irritationer i samband med ändtarmsbesvär orsakade av hemorrojder, smärtsamma tarmtömningar och sprickor” Innehållsförteckningen om biverkningarna saknades dock? Kanske lika bra det, hypokondriker som man är. Motvilligt smörjer jag in lite under ögonen. Jag måste få veta om det fungerar. ”Herregud! Här sitter jag då alltså med hemorrojdkräm under ögonen! ”, tänker jag för mig själv och tittar runt i rummet, som om det skulle finnas någon där. Men de enda som ser nyfikna ut är mina två vovvar. Ja… vad gör man inte för att behålla sin ungdom, det lilla som finns kvar av den, och för att fortfarande få lite uppmärksamhet av dagens puddingar som vi sextiotalister med bäst före datum passerat. Ställer mig framför badrumsspegeln för att se om jag kunde se någon omedelbar förbättring. När jag ser mitt spegelansikte kommer jag ihåg artikeln jag läste några dagar innan, då jag åt middag med Dig som äntligen hade lyckats boka in lilla mig i din överfulla kalender. "Varför kvinnor över 40 längtar efter yngre män”, löd rubriken. Ja, det är väl bara att inse. Man är helt plötsligt en av dem. /Michelle |
||||
........................................................................................................... |
||||
Cancern forde oss samman 13.08.2006 Ni har sakert redan raknat ut att min dator kraschat. Den vill inte vara med langre. Den dator jag anvander nu har ett eget liv och gor lite som den vill. Killarna pa Asur hotel som min morbrors familj bor i har lekt lite for mycket med den. De star over axlarna pa mig for att forsoka laga den = utan resultat. Kommatecknet har dragit. Punkt finns under delete, och det har ar bara ett av problemen. Nu hittade jag plotsligt bade komma och punkt igen. Killarna ar overlyckliga pussar mig pa bada kinderna och tackar. Nu kanske de slipper fa sparken. Ingen av oss har kunnat hitta var snabela har gomt sig annu. Abraham, min svager, och min lillebror Amanuel har just blivit skjutsade till en spontan konsert. En kille vi traffade pa en uteservering fragade om vi ville med och lyssna pa en kand sangare som ocksa kommer fran Midyat, var forna hemstad i sydostra Turkiet. zeki som han heter, nu har forresten alla tangenter for stor bokstav slutat fungera. Hur som helst, oj, stor bokstav ar tillbaka. Zeki ar Muhalmoyo, tva miljoner muslimska assyrier, barnbarn till sadana som tvangskonverterades till islam. Han ar mycket glad over att ha traffat assyrier/syrianer och vill festa med oss. Jag och min kusin Tina bestamer oss for att inte folja med. Vi har redan upplevt tillrackligt for i dag och maste ocksa packa. Vi har haft en innehallsrik kvall. TAGIT DET LUGNT, NU AR ALLA BOKSTAVER STORA, MAN KAN BLI GALEN AV MINDRE. HURSOMHELst, nu ar sma tillbaka, sa satt vi pa en uteservering i stadsdelen Aksaray i over tva timmar, nagot som varit ovanligt under denna resa. Det vill saga att vara pa samma plats i mer an en timme. Tva timmar och vi visste vilka av tiggarna, manglarna, servitorerna och gasterna som tillhorde ranarligan. Tre ran senare var vi upptackta, de sag att vi kollade dem. Det blev dags att ga vidare. Samtidigt som jag skriver ar min systerson Michel och min kusin Michael, ute och har kul med servitorerna. Alla samlas kring Michels snusdosa. Nagra timmar tidigare, nar vi lamnade tjuvnastet, var Amanuel och Abraham hungriga och stallde sig vid ett kebabstand. En man horde mig och Tina prata svenska och fragade om vi var fran Norge. Det visade sig att han var kurd fran norra Sverige. Han ar har for att fa sin dotter vardad av en professor i livmoderscancer. Nar han ser Tinas kors ber han oss att ata. Han vill att vi ater hans mat sa att vi ber till var profet, till Jesus, for att dottern ska bli frisk. Vi ar matta, men satter oss ned bredvid honom och hans van och later honom prata ut. Vi ar svenska assyrier/syrianer och kurder, kristna och muslimer, som nu fatt nagot annat, forutom Sverige, gemensamt. Vi ber for hans dotter. I Turkiet ska du helst aldrig planera nagot. Du vet aldrig vem som kommer att tilltala dig nar och var du hamnar. Lika bra ar det. Ibland. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Te med eller utan socker 13.08.2006 - Jag måste hålla en låg profil därför vill jag inte att du fotograferar, säger hon. Hon tror att hennes arbete är en kombination av en gåva och en mission. I över tjugo år har hon, som själv är amerikan, rapporterat från Mellanöstern. Hon har skrivit artiklar som via mediabyråer har publicerats i över femtio länder. Hon är stringer, en frilansande korrespondent, åt flera kristna tidskrifter och tidningar i västvärlden. - Den bristande kunskapen om Mellanöstern i väst är skrämmande. Mainstreammedia kan många gånger få mig att må illa. En artikel kan publiceras i tidningar i över femtio länder, skriven av en person, den personens tycke blir sedan allmängiltigt. Ingen stannar upp och tänker till. Artikeln kanske är fejkad?, säger hon och rycker på axlarna. Vi beställer in ytterligare ett glas hett mörkt turkiskt te. Hon lägger i fyra sockerbitar i ett glas som inte ens är en decimeter högt och dessutom tre centimeter brett. Själv dricker jag det utan socker. Hon skrattar åt mig: - Du tillhör den nya generationens turkar, förlåt assyrier/syrianer, ni vill samtidigt vara både européer och turkar, mörkt te men utan socker. Samma problem har turkar generellt. De vill vara med i EU men de vill inte att man ens tänker på att granska till exempel korruptionen. Visst har Turkiet gjort framsteg men den turkiska regeringen med dess dubbla budskap har också lyckats få folket mer islamifierat. Dubbla budskap? Vad menar hon med det. Jo, att den turkiska regeringen å ena sidan ropar liberalism och rättigheter å andra sidan har en premiärminister vars fru bär huckle. Vi beställer in frukt och fortsätter vår diskussion. Hon är som jag: pratar om tre grejer parallellt utan att det stör någon av oss. Det är den turkiska underrättelsetjänsten, krigen i Irak och Libanon, minoritetsfrågan i Turkiet, och våra egna liv. När vi skiljs åt känner jag mig alldeles upprymd. Det är alltid lika häftigt att träffa personer som ägnar sitt liv åt en kamp. Fortsättning följer… |
||||
........................................................................................................... |
||||
say of the day 13.08.2006 |
||||
........................................................................................................... |
||||
Demonstration till minnet av assyriska martyrer 11.08.2006  |
||||
........................................................................................................... |
||||
Att umgås i Istanbul kallas kravaller i Sverige 11.08.2006 Under middagen, som vi åt ute i det fria, slog det mig att det snart är den 11 september. I fjol fick Sverige sitt eget Nineleven att fylla tidningar och nyhetssändningar med, de så kallade Ronnakravallerna. Poliser och journalister som till största delen var etniska svenskar såg en mobb när de såg assyrier/syrianer vara ute i det fria och äta. Jag såg släktingar och vänner som gör som vi och de flesta gjorde i Istanbul i dag, nämligen umgås. Under sommarperioden föredrar människor i länder som Turkiet att vistas ute. Grannar, vänner och släktingar äter antingen på några av alla de parker med restauranger eller har knytkalas. Polisen som kom till stadsdelen Ronna i Södertälje för snart ett år sedan såg en massa svartskallar ute i det fria en helt vanlig svensk kväll, alltså var det kravaller. Bilden nedan tog jag på gården utanför min kusins lägenhet i kväll, en vanlig turkisk kväll.  |
||||
........................................................................................................... |
||||
Bilderna 10.08.2006       |
||||
........................................................................................................... |
||||
35 kronor för tre personers frukost känns för dyrt 09.08.2006 Krokiga och trasiga vägar och smågator tar oss till bageriet. Zeystinburnu är verkligen smutsigt, grått och på sina håll säkert skräckingivande för en ovans ögon. Vi tar med oss vår släkting för att äta frukost. Hundra meter ned för backen hör vi polissirener och en person som via megafon säger "ni har fem minuter på er". ”Det är bara polisen som kommit för att väcka zigenarna som sover på kullen där”, säger vår släkting Sait och pekar mot ett trettiotal personer som gnuggar ögonen av att abrupt blivit väckta. En av polismännen blir irriterad över att jag fotograferar händelsen men är villig att prata. Han säger att romerna själva väljer att vara nomader. De lever i sina bilar och på gatan. Tak över huvudet är filtar och täcken som de fäster på träpåkar. Det tar ungefär tjugo minuter och kullen som också fungerar som bostad för sopor är tömd på de romiska barnfamiljerna. Te dricker vi sittandes på tjugo centimeter höga pallar hos farbror Yazar, smörgåsar köper vi av Fatma, cigaretter av Ali och börek (ostfyllda sesamfrallor) av Kemal. Den ena jobbar från sin bil, den andra har fått en tekokare av större storlek av armén, den tredje sitter på en stol och gör smörgåsarna efter beställning och den fjärde står och hukar sig över sitt lilla stånd som en fågelmamma som är rädd för att ungarnas mat ska stjälas. Han har fem barn som ska försörjas av sina böreks. På kvällen är vi bjudna på middag där varje kuvert kostar trettio dollar. Vår frukost kostade trettiofem kronor för oss alla tre och det kändes dyrt. Av oidentifierad anledning kan jag inte ladda ned och visa er bilder. Provar lite senare. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Kilicer ger hopp om framtiden 09.08.2006  Jag går ut från hotellet i stadsdelen Merter och möts av en familj som just tömt en sopcontainer. De har fått med sig leksaker, köksredskap och mattor.  En av männen berättar att han inte tjänat mer än 6 000 kronor på tre månader. Mahmut, som han heter, har fru och fyra barn att försörja och 2 000 kronor per månad räcker inte långt, speciellt inte nu när priserna ständigt går upp. Sätter mig i en taxi. Kemal, taxichauffören, har en dröm. Han kan inte hålla tyst, antingen sjunger han eller så kommenterar han en fotbollsmatch eller skämtar som den bästa ståupparen. Drömmen är att bli sportkommentator. ”Allt handlar om kontakter min bror. Det är ingen idé. Man kan inte bara ringa och fråga om jobb, det fungerar inte så här.”, säger han när jag imponerad av hans sång- och kommentatorröst frågar varför han inte söker ett radiojobb. Kemal har fru och tre barn att försörja. Han tjänar 4 000 kronor per månad. Inget barnbidrag, inget bostadstillägg och ett barn som dessutom har astma, därmed läkar- och medicinkostnader.  Koncentrerad på Kemals berättande om sitt liv blir jag nästan skrämd av barnet som överraskar oss med att vilja tvätta bilens framruta och kanske få en peng. Han kan inte vara mer än tio år gammal.Den politiska sekreteraren för EU:s Turkiet delegation Sema Kilicer och jag sätter oss på Starbucks coffee i gallerian Carousel. Inget påminner om Turkiet, det är USA. Enda skillnaden är att utbudet också innehåller några turkiska bakverk. ”Frustrerad är ordet! Det verkar som om vi går tre steg framåt och fyra bakåt. Kurdfrågan, armenier och assyriers kamp för sina egendomar, rekryteringen av ungdomar till islamistiska grupperingar och världsläget med kriget i Libanon som Turkiet kan dras in i är några av de saker som håller mig vaken.”, svarar Kilicer på min fråga om hennes hälsa. Hon berättar också om positiva saker; ett öppnare Turkiet, en mindre korrupt polismyndighet och rättigheter för minoriteter.  För de flesta är hon okänd. De som känner till henne använder sig nästan alltid av samma ord: respekt. Hon är en sann människorättsaktivist och har ägnat hela livet till att förändra Turkiet till det bättre. Hon är djärv som få och med en beundransvärd kärlek för sina medmänniskor, även för hennes fiender. Hennes försvar är att vi alla är produkter av den miljö vi vuxit upp i.”Man ska inte hata, men man får inte heller vara naiv, ondskan finns och den kan bara bekämpas med vis- och djärvhet.”, säger hon och hastar till nästa möte. Två timmars intensivt samtalande om Turkiet, Sverige och resten av världen tröttar ut mig. Nu känner jag mig också frustrerad. Beger mig ut på stan för att shoppa och döva en del den. Just det, innan jag och Sema Kilicer skildes åt fick jag ett sms från en svensk mobiltelefon, en kollega meddelar att hon, utan min tillåtelse givit mitt nummer till en annan. Den personen ringde mig. Som tur är spelar jag alltid in samtalen som är från främmande personer nuförtiden. Ofattbart hur arroganta vissa personer kan vara. Undrar om jag ska publicera hennes fräckhet? |
||||
........................................................................................................... |
||||
Hemlös var min idol 08.08.2006 I dag var sista dagen för släktens sammankomst. Vad priviligierad jag är som har släktingar i så gott som hela världen som fortfarande vill träffas och umgås. Det hade den hemlöse, mannen som var min idol, med en gång i tiden. Det går snabbt nedåt. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Mobiltelefon som kommunikationsmedel för mutanta på fest 07.08.2006  Klockan är lite över fyra på morgonen. Det var ett mycket vackert bröllop och vi grät av både glädje och sorg. Glada över att vår älskade Jim hittat en tjej som han verkligen älskar (och som dessutom råkar vara arvtagerska till ett "imperium") och ledsna över att de som dött, hans far och två kusiner inte var med oss. Min bordsdam var både rörelsehindrad och stum. I Turkiet brukar det alltid finnas fotografer som passar på att tjäna pengar på stora event - vi var över femhundra. När han kom tillbaka och skulle övertala oss att köpa fotografierna blev vi, mina kusiner och jag, alldeles häpna över hur vacker hon blivit på på korten. En gammal sanning är ju att insidan lyser igenom på ett foto. Hennes sätt att använda sin mobiltelefon på är helt nytt för mig. Hon skriver bara sms. Vissa skickar hon och andra visar hon upp för den hon vill kommunicera med. Kanske gör andra mutanter, stumma och döva det också? Annars så borde de börja. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Framme i staden som lever 05.08.2006 - Den här värmen, den tjocka luften fyller mig med en obeskrivligt känsla varje gång jag landar här. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Vi har kommit till staden som är varm, och då inte bara till väder. Vi skiljs åt. ÜlkÜ ska besöka släktingar och vänner i Izmir och vi; mina bröder, min svåger, min systerson och jag ska göra detsamma i Istanbul. --- Taxiresan till hotellet skulle för de flesta upplevas som en vansinnesfärd. Varken vi eller chauffören har bälte på, han kör i zick-zack, det gör alla andra med. Det tutas, visslas och svärs. Vi är hemma. Den svenska trygghetsnarkomanin får chauffören att skratta högt. I en kurva blir det stopp. Vi har fastnat i en trafikstockning. Det är ingen olycka, det är bara ett turkiskt sätt att köra. Någon har kört i fel fil och fått trafiken att bli än mer kaotisk. - Det är alltid likadant just här, beklagar sig chauffören. Två unga män går i slalom mellan bilarna och säljer rosor genom bilrutorna. På andra sidan gatan går två småpojkar och en gammal kvinna från bil till bil och säger: - För Guds kärleks skull skänk en slant! Det är också Gud och ödet som håller skyddshjälmar och ansiktsmasker borta. Ingen tänker på cancer eller skallskador. Vi är i Istanbul. Här kan Guds vilja vara den främsta lagen. Det gör att människorna känns mer levande - vågar mer.  Den gamla damen är vår första påminnelse om Istanbuls klyftor, men också om dess mosaik. Staden som luktar och doftar om vartannat. Metropolen som innehåller allt. Den hörs, syns, känns, smakar och påminner varje besökare om livet. På gott och ont. Vi kan inte bestämma oss för om vi ska ge den gamla damen en peng eller inte. Hon kan ju vara tvingad till att tigga av de syndikat som som sedan tar pengarna, men hon kan också vara en fattig dam vars barn och barnbarn behöver försörjas. I vilket fall som helst behöver hon hjälp. Efter att ha bekantat oss med hotellet tar vi en taxi till min mors kusin. Hitte (moster) Zahra, min mormor i Istanbul. Hon, som många andra i släkten, är arg för att vi inte bor hos henne. Traditioner, förpliktelser, släktskap, band, att hjälpa, att bli hjälpt, kärlek - livet. Det som i Sverige skulle kallas svart arbete. Jag tänker jobba svart resten av mitt liv och hoppas att fler i Sverige gör det! Bara då kan vi stoppa klyftorna i Sverige från att bli lika stora som i Turkiet. Vad menar han? tänker många av er nu. Ja, vad menar jag? |
||||
........................................................................................................... |
||||
Kläder till irakiska flyktingar på semesterflygplanet 05.08.2006  Jaaaaah, fick med oss alla resväskor. Tjejen i incheckningen blinkade lite försiktigt och lät vårt överviktiga bagage glida ned för bandet. Väskor, till bristningsgränsen, fulla med kläder och annat som vi har lovat att ta med oss till illegala assyriska/syrianska flyktingar från Irak som gömmer sig i Istanbul. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Asyl eller inte 05.08.2006
"Va?, men du är ju känd för att vara antirasist. Varför detta fördomsfulla uttalande?, frågar jag. "Det är inte fördomar, det är uttryck för uppgivenhet. När det blåser oss på det här sättet går det ut över de som verkligen behöver asyl." |
||||
........................................................................................................... |
||||
Bombningarna av Beirut och DN:s övertramp öppnar såren av folkmordet 04.08.2006 På nyheterna säger de att Beirut nu är isolerat. Far tar upp luren och ringer sin släkting ärkebiskopen av Beirut. Nu får far en tår i ögat. Hans släkting är mycket rädd. De är båda av den generation vars föräldrar överlevde folkmordet på kristna i Ottomanska riket (nuvarande Turkiet) under första världskriget. Som ni kan läsa av inlägget nedan så har attacker mot kristna i Mellanöstern dominerat min dag. Afram Barjryakoub som är reporter på SR är en av de många som ringt mig om DN:s övertramp. Afram ringde DN och pratade med Malin (förmodligen Siewe) och fick till svar att det inte är någon idé att han skriver en replik på Dilsa Demirbag-Stens ledare. Jag ringde DN och frågade vem som är chef för ledarredaktionen den här veckan. Det visade sig vara en bekant, Barbro Hedvall, som bland annat delar mitt klädintresse. Barbro tyckte att jag skulle skriva en replik i stället. ”Högst tusen tecken.”. Jag skrev: Hej Barbro, och tack för ett lika trevligt snack. Här är texten: Dilsa Demirbag-Sten skriver den 4 augusti om folkmordet på kristna i Turkiet under första världskriget: "Offren var kristna vilket för den turkiska armén legitimerade en brutal utrensning av ett helt folk". Hon fortsätter: "Några kurdiska klaner valde att delta i folkmordet" och "på några år mördades 1,5 miljoner armenier i Turkiet.". Detta är ren och skär historieförfalskning. Det var inte bara "några kurdiska klaner". I vissa delar av det, som nu är östra Turkiet, tyckte majoriteten att det var "legitimerat" att döda sina kristna grannar. Det var inte heller "bara" armenier. Också assyrier (även kallade syrianer och kaldéer) och greker utsattes för folkmord. De släktingar som jag förlorade under folkmordet är oräkneliga, min farmor var den enda överlevande i en släkt på tvåhundra personer. Folkmördare, genom historien, har använt sig av metoden att låtsas som om ett folk inte existerat/existerar. Det är faktiskt rent otroligt att en ledarskribent på DN väljer den linjen. Nuri Kino Sent på eftermiddagen får jag ett överraskande mejl tillbaka: Nuri! Jag har tänkt efter och läst om Dilsas text. Hon gör knappast ngt fel, däremot är hon enligt din mening inte fullständig. Hennes huvudpoäng är emellertid att Turkiet ska erkänna sitt ansvar för folkmord. Och på den punkten har du ingen annan mening. Vi avstår därför från publicering. Varma hälsningar Barbro Mitt svar: Hon har fel!!! Turkiet kan inte erkänna folkmordet om de som ber om det gör det på felaktiga grunder. Skriver man om sådant måste man vara bättre påläst. Ni begår ett misstag genom att inte publicera. Jag blir bara trött. Nuri När jag lagt mig i sängen för att sova försökte jag analyser varför Barbro Hedvall, som jag uppfattar som en rättfärdig person, reagerat som hon gjort. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag inte fram till en bra slutsats. Tjugo i fem på morgonen väcker orsaken mig. Barbro Hedvall eller Malin (som jag tror är Siewe) tillhör inte ett folk som nästan helt utplånats. De känner heller inte Elias, eller någon i samma situation, och de har inte en kusin som har ansvar för tusentals människor i Beirut, den stad som just sönderbombats. De förstår helt enkelt inte och väljer därför, på ett nonchalant och inkorrekt sätt, att såra i stället för att bidra till att läka. |
||||
........................................................................................................... |
||||
För DN existerar vi inte 04.08.2006 "Läs Dilsa i dag". Jag sätter på te, slår upp tidningen och svarar på sms:et: "Jag tycker att hon är okunnig och jobbig. Vilket hon överbevisade i dag, igen." Erkänn folkmordet, är rubriken på artikeln. Demirbag-Sten skriver att hennes mormor hade trauman och sömnproblem efter att ha bevittnat mord på och våldtäkter av armeniska kvinnor och barn. Något jag inte betvivlar en sekund. Hon skriver vidare att offren var kristna vilket för den turkiska armén legitimerade en brutal utrensning av ett helt folk. "Några kurdiska stammar klaner valde att delta i folkmordet", skriver hon som själv är kurd. Det borde hedra henne. Jag borde kanske vara tacksam. Men det är jag inte. Tvärtom. Det var inte några klaner, det var i många delar av östra Turkiet en majoritet av kurder och det var på order av kurdiska ledare. Det finns det många bevis på, det är dokumenterat. Det folkmord hon referar till är det på kristna i Ottomanska riket, nuvarande Turkiet, under första världskriget. Jag är assyrier (som också kallas syrianer och kaldéer) och känner mig skymfad av Demirbag-Stens artikel. Antalet släktingar som jag förlorade under folkmordet är oräkneliga, min farmor var enda överlevande i en släkt bestående av över två hundra personer. De blev offer för sina kurdiska grannars svärd. Demirbag-Sten borde, måste, be alla oss assyrier i Sverige om förlåtelse. Hennes agerande kan tolkas som en förlängning av folkmordet. Låtsas som om ett folk inte existerat/existerar och det är samma sak som att de är utplånade, är en av metoderna som folkmördare använder sig av. I sin artikel nämner hon ”bara” armenierna och det är för mig ointressant om hon gör det medvetet eller om hon gör det av okunskap. Hon är publicerad i Sveriges största morgontidning, och måste, om hon ska kalla sig skribent eller journalist, ha underlag för sina artiklar. Hennes redaktörer ansvarar lika mycket som hon för hennes övertramp. Det stämmer att en och en halv miljon blev brutalt mördade och att alla var kristna. Men dessa var inte "bara" armenier, utan också assyrier och greker. Sverige är det land i världen där det förmodligen finns flest bevis för folkmordet på assyrier – på universitetsforskningsnivå. Flera av landets universitet har forskare som specialiserat sig på folkmordet. Det borde DN veta! Min sömnbrist är som bortblåst. Vilken tur ändå att jag inte sade upp mitt DN-abonnemang, då skulle övertrampen gå mig förbi. Det är inte första gången jag kritiserar Demirbag-Sten och andra offentliga svensk-kurder för deras tunnelseende. Jag belyser problematiken bäst i en ledare jag skrev för Zinda Magazine den 6 maj i år. En artikel som följdes upp av flera historiker i USA, Tyskland och Sverige. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Jag jobbar svart varje dag 03.08.2006 I Expressens ledare av i dag kan man läsa:  6 av 10 svenskar har köpt eller kan tänka sig att köpa svarta tjänster. Mer än var tionde har själv jobbat svart det senaste året.Det visar den största undersökning som skatteverket någonsin gjort, som presenterades i går. Men om man tittar ordentligt i studien är det förvånande låga siffror. Som svartarbete räknas enligt skatteverket nämligen även sånt som byte av tjänster inom familjen. Om mormor vaktar barnbarnen i utbyte mot att svärsonen dammsuger är det svartjobb. Olagligt. Borde föras in på den förenklade skattedeklarationen och beskattas som värde av tjänst. Och det stämmer förstås. Vilket i ett slag gör nästan varenda mormor i det här landet till skattebrottsling. Bredvid mormödrarna i det tänkta skattebrottsfängelset hamnar också den som tar ledigt från sitt jobb för att vårda en svårt sjuk särbo. Det finns det ett danskt rättsfall på. Kvinnan borde ha skattat för värdet av mat och husrum. Utslaget i ett liknande fall skulle bli det samma i Sverige, tror skatteverket. Nu förstår jag varför jag många gånger kan bli trött och förbannad på mina etniska svenska vänner. Det är ju inte meningen att de ska hjälpa sina medmänniskor. Tvärtom. Det är ju olagligt att hjälpa andra i vårt avlånga land. Det här är inget annat än fruktansvärt. Krona efter krona har fallit ned för mig i dag. Jag har många gånger undrat varför assyriska/syrianska barn som växer upp i Sverige vägrar göra sina vänner, sina släktingar och grannar en tjänst utan att kräva en gentjänst. Nu har jag svaret. Vi är väl också många som undrar varför man inte hjälper en gammal dam som ramlat. Listan kan göras lång. Oerhörd lång. Jag kan stolt säga att jag jobbar svart varje dag. Allt annat är för mig främmande. Jag vägrar foga mig till ett samhälle som kräver att vi konsumerar varandra i stället för att agera medmänniskor. Vad är en vänskap eller ett släktskap till för om man inte hjälper varandra? Vi får verkligen hoppas att det inte blir krig i Sverige. Hur många av oss skulle då inte tvingas att jobba svart ännu mer. Och sedan, får vi alla hoppas att den allvarliga rapportering som de senaste dagarna fyllt Mediasverige inte är så allvarlig. Tänk om, tänk om något av kärnkraftsverken går sönder. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Email of the day, onödiga kläder och Libanon 03.08.2006 Ja, ja… det är lätt att vara Man i dagens samhälle. Själva, får ju vi kvinnliga sextiotalister besöka den ena kliniken efter den andra för att leva upp till dagens ideal... suckar. Men jag måste erkänna att jag är ganska nöjd ändå, med tanke på att jag faktiskt inte gör ett skvatt just nu. Jag syftar förstås på träning och den hälsosamma livsstilen som alla försöker leva upp till. Personligen består mina dagar av shopping, fika, mer shopping, och mer fika. Till varje Latte som intas under dagen, inhalerar jag dessutom ett halvt paket cigaretter. Multiplicera det med fyra. Det blir alltså två paket per dag...!? Skäms! Solar solarium gör jag också trots allt bannande om rynkor och hudcancer. När jag solar utomhus är det utan solskyddsfaktor. Jag är en sådan som snarare krämar på med olivolja för att det ska hända något över huvudtaget. Kan man bli immun mot solen? Det verkar som om jag i alla fall har blivit det. Och så fikar jag och röker ännu mer, shoppar ytterligare nått plagg som jag inte behöver, för att imponera på människor jag inte ens gillar speciellt mycket. Vad jag nu egentligen ska med alla dessa underbara skor, stövlar, kläder, skärp och väskor till när jag ändå aldrig vistas någon annanstans än i Segeltorp nuförtiden, har jag inte den blekaste om? Vem fan försöker jag lura egentligen?  Herregud, jag har garderoben som alla kvinnor drömmer om, en walk-in-closet. Fullproppad med skor, stövlar, kläder, skärp och väskor i regnbågens alla färger. Men den bara finns där, precis som om den väntar på att få vara med i ett uppslag i ELLE eller nått! Inte ett plagg har jag använt därinne sen den blev klar. Allt bara hänger prydligt och perfekt som på nått jävla foto. Och sen är jag otroligt duktig på att fylla på. Det blir minst ett par skor/plagg i veckan, om inte mer. Snart kommer jag att behöva en tre rummare till walk-in-closet, som jag samlar. Kan vi skänka en del till Libanon tro? / Michelle |
||||
........................................................................................................... |
||||
Suroyo tv uppmärksammar Blatte de Luxe 03.08.2006 Suroyo tv sänds, via satellit, i 82 länder och har miljontals tittare världen över. Jag vill tacka Tebes redaktion för att de har gjort ett inslag som fick mig rörd. För oss assyrier/syrianer som förlorat land och blod delas varje landsmans framgång med alla. I intervjun uppmanade jag alla assyrier/syrianer i hela världen att göra vad de kan och hjälpa krigens barn i Mellanöstern. Något som, enligt redaktionen, redan givit utslag. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Det rullar 03.08.2006  Jag tror att jag ramlar av stolen. Nu har en av de största nyhetssajterna på arabiska, ankawa.com , också skrivit om Blatte de Luxe och mig. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Fler bilder 02.08.2006  Bilden är en av mina personliga favoriter och togs av reportern Felicia Svaeren på Världen idag till ett personporträtt hon gjorde på mig.Den finns också i senaste upplagan av yauno.com tillsammans med ett annat personporträtt på mig. Nog om mig - för nu! |
||||
........................................................................................................... |
||||
Bilder från Blatte de Luxe 02.08.2006 Klockan är nu 23.11 och jag har börjat öppna posten. Det skulle jag inte har gjort. Ok, jag lägger den åt sidan och tar ledigt från mig själv för att titta på tv. På Blatte de Luxe finns nu alla pristagare med bilder och motiveringar. |
||||
........................................................................................................... |
||||
En kostym kan styra ens dag 02.08.2006 Vad kunde jag säga annat än ”vad gör en kostym mer eller mindre när det brinner i världen”. Min bil har larmat i flera veckor, så fort det är väderomväxling säger den ifrån. Den börjar tjuta hysteriskt. I går natt var det som värst. Jag fick inte en blund. Det fick säkert inte många av mina grannar heller. Det andra jag gjorde denna morgon, efter kemtvätten, var därför att köra till mina bröder Amanuels och Markus frisörsalong. Amanuel är en hejare på att få saker fixade på en gång. Så även nu, det tog honom en halvtimme att köra till närmaste vän som är specialiserad på Mercedes och trolla bort tjutandet. Lunch intog jag på Sushibaren i Rissne som min bror har arrenderat ut till sin vän Peter. Det skulle jag aldrig ha gjort. Cecilia, Peters fru, är från Istanbul som jag ska besöka om några dagar. Hon kryddade sushin hon serverade mig med tre nya uppslag. Varför kan jag inte stänga av min hjärna? Jag har ju tillräckligt redan. Äh, det får bli en prioriteringssak. På väg tillbaka till Stockholm ringer min nuvarande redaktör och låter mycket positiv till grävet - undersökningen och avslöjandet - jag har föreslagit dem. Efter samtalet känner jag mig alldeles uppfylld och hjärnan sätter i gång att gå igenom vilka intervjuer som behöver göras, vilka makthavare och myndighetsutövare vi måste träffa och vilka bilder som måste tas med mera, med mera. - Länstidningen har publicerat bilden! Ringer en kompis och berättar. Coolt! LT tog sitt ansvar och publicerade bilden på Assyriskas målvakt som blev knuffad i sitt eget luftrum (se mitt inlägg från i går). Reportern ställer frågan om huruvida Assyriska på grund av föreningsmedlemmars och fotbollsspelares invandrarbakgrund blir diskriminerade av fotbollsdomare. Äntligen! Jag ställer bilen utanför Västermalmsgallerian på Kungsholmen. I det här stråket finns en hel del herrekiperingar. Jag går in och ut, från den ena till den andra. 171 centimeter lång är jag. Lika lång som Al Pacino och Tom Cruise för att nämna några. Medellängden för män i hela världen. Men i Sverige finns nästan ingen kostym som passar mig. Jag ger upp att lätta i de exklusivare butikerna och går i stället in på Dressman, måste ha en kostym till på söndag då min kusin gifter sig i Istanbul. På Dressman kan man nämligen få kavajen i en storlek och byxan i en annan. - Skräddaren kommer klockan tre och du måste bestämma dig om du vill ha den innan, säger expediten när jag ber honom lägga undan kostymen. - Vilken skräddare? Vad heter han? - Han jobbar i Solna. Kommer inte ihåg vad han heter. Vaddårå? - Därför att jag känner många av skräddarna och kan ringa och säga att han får ta mig före i kön. Är det Anton? - Vem är du? Otroligt. Hur kan du veta det? - Enkelt, många av skräddarna är assyrier/syrianer. Ler för och åt mig själv och mitt kontaktnät när jag går igenom eldörrarna. Lilli Da Silva, min vän som skriver poplåtar, kommer tre timmar för sent till vårt lunchmöte. Hon kan knappt gå. Hon har filat sönder fötterna. Lilli är mycket mån om att allt ser bra ut, även den minsta biten av tårna. Hon är också en excellent stylist. Perfekt som smakråd när man vill handla kläder. Vi sätter oss bredvid Rimon, Hanni och Kamil, barndomsvänner till mig. Någon har just berättat för dem om orsaken till Israels massiva markoffensiv. Jag slår på datorn, kopplar upp mig på nätet och försöker få deras berättelse bekräftad. Men ingenstans går det att läsa det, som en tillförlitlig källa i Libanon berättat för dem. Israelerna ska ha gått in med ett specialförband och gripit tre Hizbollahledare i södra Libanon i går. Hizbollahmedlemmarna han dock larma och israelerna ska ha blivit omringade. Då larmade israelerna. Ett antal helikoptrar flög över området och sköt fri lejd åt israelerna som lyckades fly. Ingen av mina vänner vet om israelerna fick med sig några Hizbollahmedlemmar. Jag ringde en vän i Beirut som bekräftade att historien går från mun till mun i Libanon. Lilli försökte att övertala mig köpa Dressmankostymen, men jag gav mig inte. Tror väl någonstans att jag är för fin för det. Men jag fick med mig fyra tröjor och en skjorta – riktigt snygga grejer. På rea. Mycket billigt. - Tror du på ödet? - Ja, varför frågar du? - Vi, jag och Pontus köpte just tre trisslotter och på en av dem skrapade vi fram tre tv-rutor. - Grattis! Grattis! Vad innebär det? Har ni vunnit flera miljoner? - Nej, men vi kan göra det när vi är i tv-studion. Min vän Sofi som i ”mogen” ålder utbildade sig till uska (undersköterska), är ensamstående mamma och har alltid haft ont om pengar. Nu kan hon bli mångmiljonär. Det gör mig mycket glad. Synd bara att min nacke och mina axlar bestämmer sig för att inte bry sig om att dela glädjen. Lilli och jag kör förbi fem kiropraktorer, men ingen har öppet. De flesta har fortfarande semester. På S:t Eriksgatan ser vi en skylt och ringer telefonnumret som står på den. Två timmar därefter har Christian som kiropraktorn heter lyckats lösa nästan alla knutar och jag kan fungera igen.
- Du, jag har länge tänkt ringa dig. Jag har en grej som tynger mitt samvete och som jag vill att du tar tag i inför valet, säger en man som jag känner sedan tidigare när jag ska sätta mig i bilen och köra hem till Södertälje. |
||||
........................................................................................................... |
||||
Svensk domare anklagas för att fuska 01.08.2006 Läs gärna mitt inlägg Mutskandalen i Italien och Assyriska 09.07.2006 I går spelade Assyriska mot Norrköping i svensk fotbolls nästhögsta division, Superettan. - Det är för jävligt. Jag har bildbevis. Norrköpingsspelaren knuffade bort Erland (Assyriskas målvakt min anm) i målvaktens luftrum, precis när han skulle rädda bollen. Domaren låtsades i vanlig ordning om ingenting. Sedan tappade Assyriska självförtroendet, det här fick jag i örat i går kväll när jag ringde fotografen Moris Esa för att fråga om jag skulle kunna få se bilderna från Blatte de Luxe galan. Jag gav Moris rådet att ringa Länstidningen. Om han verkligen har en sådan bild så måste den publiceras och sedan måste Assyriskas ledning ta tag i det här en gång för alla. Det är inte första gången som en domare tittar bort under en Assyriska-match. Svenska fotbollsförbundet ansvarar för att RASISM stoppas. Det är sällan, nästan aldrig, som jag använder mig av ordet rasism och det är därför jag skriver det med versaler. Jag har fått nog! Under det år som vi spelade in tv-serien om Assyriska tror jag att det var en eller kanske två matcher som vi inte hörde rasistiska glåpord från läktare eller motståndare. Det är inte rätt. När Kristina Hedberg på Sveriges Radios undersökande magasin Kaliber och jag gjorde ett reportage om rasismen i fotbollslaget Landskrona Bois var det den dolda rasismen, den som både är dold i folks eget medvetande och hos små grupper som var den farliga. Nationaldemokraterna har skickat mig en ett flygblad där tre personer får komma till tals: Lotta, Steve och Tomas. Ett vårdbiträde, en postanställd och en målare. Jag kan möta dessa eller sådana som delar deras åsikter varje dag. Människor som inte tycker att jag är lika mycket värd. Personer som anser att de genom att tycka illa om mig gör Sverige en tjänst.
”Den finns i språket du använder. I sättet du uttrycker dina åsikter. I sättet du alltid får välja. I sättet vi förlorar.” ”Den finns i makten du missbrukar. På Tv, i nyheterna. På arbetsmarknaden, i din skola. Den finns i sättet som du gör mig till narr.” Paul Lappalainen har översatt Andra Corks dikt Racism: It´s in the way Med ovanstående vill jag väcka en tanke! |
||||
........................................................................................................... |
||||
Bidragsfuskare är vi allihopa allihopa, eller? 01.08.2006 Den ena av stadens många assyriska (som också kallas syrianer och kaldéer) skräddare har satt sig på en stol utanför butiken och syr för glatta livet – för hand – med måttbandet stiligt placerat runt halsen. De ombyggda offentliga toaletternas första cafégäster har påbörjat sina heta diskussioner om världsläget. Armar och händer fladdrar i luften när de pratar med varandra. Ingen av dem verkar störd över att deras stamcafé för några år sedan utgjorde stadens pissoarer. Månglarna lastar av och packar upp. En av stadens präster hinner inte ens sänka handen för att höja den igen och hälsa på förbipasserande. Andra ser väldigt stressade ut när de går mot tåg- och busstation men när de ser någon de känner stannar de upp som om tågen går med några minuters intervaller. Alla städer byter skepnad efter tid, beroende på när på dagen man besöker dem. Är man utomlands bör man vakna tidigt åtminstone en morgon för att uppleva just den platsen i de olika skepnaderna. En polisbil glider sakta fram genom stadens gator och polismännen i den höjer titt som tätt händerna för att hälsa på folk. Så även jag, alltså höjer handen för att hälsa. Jag är nämligen hemma i Södertälje. Har inte kunnat sova i natt. Min nacke har vägrat tillåta det. Sedan åtta år tillbaka lider jag av en pisksnärtsskada. Ett dolt handikapp. För det mesta bryr jag mig inte om den kroniska värk jag har. Har vant mig att leva med den, men ibland säger nacke och axlar ifrån, lever ett eget liv och ger fullständigt den i min hjärnas åsikt. En hel dag kan gå utan att jag märker av några smärtor, men en liten liten rörelse för mycket kan räcka för att nacken ska säga: ”skyll dig själv” och så blir jag jättetrött. Slutar att fungera. Jag är dock inte den gnälliga typen, och kommer heller aldrig att steloperera mig som många andra nu vill. Lyssna på det här Ekot-inslaget.. Med Calle Reals latinotoner som bakgrundsmusik försöker jag mjuka upp nacken genom att lite lätt snurra på huvudet när jag kör genom Södertälje centrum. Jag stannar bilen för att köpa tidningarna och sätta mig på Tidermans, ett av mina favoritcaféer och äta frukost.
Det är inte konstigt att det inte längre bara är kidsen som har värdetransportrånare som idoler. Egentligen skulle det här inlägget, som började som en beskrivning av ett nytt Sverige, handla om mycket mer, men det har redan blivit för långt. Skrolla ned och läs också mitt inlägg Försäkringskassan får sjuka att ta sitt liv 28.06.2006 |
||||
........................................................................................................... |
||||
|
Blog archive August, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2010 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2009 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2008 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive February, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive January, 2007 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive December, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive November, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive October, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive September, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive August, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive July, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive June, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive May, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive April, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE Blog archive Mars, 2006 OPEN BLOG ARCHIVE |
||||
Blog series
Oskyldigt Dömda
Många läsare har hört av sig och vill ha inläggen om Oskyldigt dömda, med mitt krav på att man ska tillsätta en justitiemordskommission, samlade på en plats. De finns nu samlade i denna låda. Jag skriver på flera nya inlägg i detta ämne just nu.
Klicka här för att visa inläggen
...........................................................................................................
Golden Palm
Eng: All blog entries related to the Golden Palm and the Beverly Hills Film Festival are now gathered here.
Swe: Nu finns alla bloggar relaterade till Guldpalmen och Beverly Hills Film Festival samlade här.
Klicka här för att visa inläggen
...........................................................................................................